ee för hans fötter. Först gick en prest förbi, derpå e advokat i sin embetsdrägt, så en konstnär. Sbirro stod alltjemt orörlig. Slutligen visade sig en ung o ficer i lysande uniform, och Vandrade gatan framå småsjungande på ett operastycke. Sbirren gaf etttec ken; hastigt sprang lazaronpen upp och följde officers ren. Begge försvunno bakom gathörnet. Det dröjd icke länge, förrän lazaronen kom tillbaka med si lösepenning i handen, och samtalet började på nyt! — Hvad fick du? — En näsduk. — År det alltsammans? ij — ÅAltsammans, frågar ni? Den är likväl af de finaste battisv! — Hade han blett en näsduk? (I Neapel bruka vanligen två nägdukar; en af silke och en af battist den sednare användes för att torka pannan med.) — I den fickan blott en. — Och i den andra? — I den andra hade han en silkesnäsduk. — Hvarför tog du inte den? i . — Den vill jsg passa på för min egen räkning, ec cellerza. Det är billigt att vi dela förtjensten; der ena fickan för mig, den andra för er! — Men begge tillhörde ju mig, efter aftsl; jag må ste äfven hafva silkesväsduken. — Men, eccellenza.. — Jag måste ha den, säger jag. — Men ni gör mig orätt! — Ha! Du knystar mot en tjenare af den kuvgligs polisen? ... I arrest då! — Nåd eccellevza! Ni skall få silkesnäsduken. — Men huru skulle du nu kuuna få rätt på officeren? — Han gick in i en bod strax bortom hörnet; j:8 ställer mig vid dörren och passar på honom. Lizaronen afligsnade sig, vek om hörnet och ställde sig utanför boddörren. Officeren kom snart ut igen; men när han hade gått några steg stack han handen i fickan och märkte att en af hans näsdukar var borta.