lade resultatet, stod fadren förvånad framför dottren och visste ej huru han nog skulle kunna uttrycka sitt bifall. Han instämde i allt, lofvade förnöjd sitt bistånd, och huru slus;t hon beräknat — huru väl det lyckats, är redan af det föregående upplyst. 960 (Forts. följer.) — LL EE SBIRREN OCH FICKTJUFVEN. Ett drag ur Neapolitanska folklifvet af Alex. Dumas. En sbirr hade gripit en lazaron på bar gerning, såsom ficktjuf, och röt nu åt konom med all en polisbetjents myndighet: Hvad stel du från den svartklädde herrnp, som nyss gick förbi? — Iotet, erg excellens! (eccellerza är nemligen folkets vanliga tilltal till förnamare personer i hela Italien.) — Jag såg likväl dia hand i hans ficka. — Men fickan var tom. — Hvad! ingen penningpung, ingen snusdosa, ingen cäsduk ? — Nej, eccellenza, ivgentiog; karlen var säkert en författare. — Men hvarför försöker du med sådant folk? — Det var för sent, när jag märkte misstaget. — Och nu följer du med till poliskammaren. — Men, eccellerz3, då jag icte stal nägoating.., — Dumhufvud! Just derföre. Om du hade fått tag i något, så kunde vi kanske ha kommit öfverens ... — Väota bara till nästa gång; jag är väl icke alltid så olycklig heller. Den första, bästa person, som går förbi, skall jag göra fickan ren på, och ni skall få alltsammans, — Gadt, men jeg vill sjelf välja, så att du icke misstager dig på nytt. — Som ers exceilens befaller. Sbirren lutade sig nu, med armarne i kors, mot en pelare, i den mest imposanta ställning; lazaronen sträctte ut sig i all beqvämlighet på gatan fram