— Om förlåtelse eccellenza, sade lezaronen, som i detsamma trädde fram till honom, ni har visst förlorat någonting? t — Jaz det var en hvit battistnäsduk. Ers excellens har inte t;ppat den; den är stulen. Såg du hvem som stal den? Hvad får jag eccellenza3, om jag visar er tjufven? Du skall få en Carlin. Jag måste ha två. Må gjordt! — Men håll! Hyad gör du nu? Jag stjäl er silkesnäsduk. För att få rätt på battistnäsduken? Alldeles! Och. buru skall jag få igen dem då? — I en och samma ficka eccellenza. Den person, som jag ger denna näsduk åt, har redön fått den andra. Var så god och följ med på afstånd, och se hvad jag gör. Officeraren följde lazaronen; den sednare smög sig fram genom folkträngseln till sbirren, räckte honom den stulna silkesoäsduken, bugade sig ödmjukt och gick sin väg. Knappt hade sbicren stoppat på sig sitt byte, förr än officerareo trädde fram och fattade honom i kragen. Sbirren bad om nåd och föll till och med på knä för officern; men denne var obeveklig och förde honom till närmaste vakt, som tog bonom i förvar. Såsom vanligt, hade Sbirren sjelf varit lazaron, före sin nuvarande upphöjelse, och begrep ganska väl hvilket streck, som den andre hade spelat honom. Med kännedom om det Neapolilanska folklynnet kan man likväl taga för gifvet, att han blott skall betrakta skälmstycket som ett nytt konstgrepp, hörande till handtverket, och fatta så myccet mera högaktning för konstmakaren. När han uttätt sitt fängelsestraff, och naturligtvis mistat tjensten samt på nytt blifvit iazaron, skall han söka rätt på iamraten och de skola bli de bästa vänner. Men dena om sedan har det missödet att träffa dem begge tillammans, gör bäst att taga noga vara på sina fickor. (Läsebibliotheket.) LO OA AR AR AR