Aftonbladet – 16 augusti 1844, sida 1

mig till min guffers, kryddkrämarens hus, Så länge jag var der, kom han ofta sjelf; men sände annars nästan hvar timma bud att efterhöra mitt tillstånd. Det rörde och glidde mig så bjertligt. — Käraste barn, sade mostren, allt hvad-du: nu berättat, är endast ett vackert bevis på menniskokärlek; annat ken jag icke se deruti. -Hean hade troligen gjort detsamma, om vår garbla Hanria störtat utför trappan. Marie yttrade nu, något missnöjd: — Tror ni, kära moster, att han också skule burit gamla Hanna på sina armar? — Om icke just det, svarade mostren leende, så var dock säkert bats hjerta i detta ögonblick endast intaget af din olycka. Och har du icke något vidare att berätta, kära Marie? Grundar sig din böjelse endast på denna inbillade utmärkelse? — Nej — intet annat — alldeles intet: Ack! jag bar ju aldrig önskat anvat, än blott någon gång få se och höra ett vänligt ord af bonom; men likväl i dog, då jag efor ... Ol bvad det svider här, djupt in i bröstet, då jag tänker på de otycksaliga orden; mipa sinnen förvirrades, det blef natt omkring mig, och blixt på blixt hotade att sönderspränga ö svaga hjertat; men sedan jag nu derom fått tala med röin goda moster, känner jag mig bättre — mycket bättre; jag kan åter könna och tänka. Väl är jag så vemodig — men baf tålamod med mig, goda, hjertans moster. Jag skall åter bli glad, bara jag får gråta ut. . Högt snyftande kastade hon sig nu i den upprörda mostrens armar, som vänlöt tröstande bad henne gå till hvila öch söka få sofva några timmar. Sedan fro Jkahping derefter ledt henne till