Aftonbladet – 16 augusti 1844, sida 1

VV hon önskar, endast hon blir glad och ler så bjertligt som förr. Tigande satte sig den gola mostren jemte Marie, som förblifvit i samma stillning. Ansigtet var blekt, ögonen tillslutna och läaderna brände feberaktigt. Med högsta medlidande betraktade bon den arma, Fnnu för några timmar sedan den gladaste varelse under soten. Åundtligen sado hon ömt och bjertligt. — Milt goda barn, vill du inte se på mig? din trogn2, så innerligt älskade vin; — du tiger, äfvem för rig vill du ej öppna ditt hjerts? Då uppslog Marie de stora blå ögonea. Tångsamt sönk bon ner och omfaronade den trogna mostrens knä. Ett lidande utrop gaf det beilsmda bjertat lut: — Si vet då — han gifter sig, hviskade hon knappt hörbart; det har förkrossat mitt arma hjerta. Förvånad, förskräckt uppreste mostren den knäböjda och tryckte kepne till silt bröst, a — Hvem cgilter sig? tala tydligare! Älskar du och har man bedragit dig? Säg, Marie, för Guds skulil hvem gifter sig? — Fredrik vin Milten, stammade hon sakto. — Store Gud! det är för mycket, utropade nu fra Tatbring i högsta bestörtning. Också du Mairie, du dyra barn, ett offer för danna slägt, hvilken liksom blifvit utsedd att bereda allas vår olycka, Marie såg på henne och sade med bruten röstå Hvarföre siger du så, kära moster? Ack! han är så god, så skön, så ädel! Hvad kar han då gjort? Ni tror atg han bedragit mig? Huru kunde hän det? Han vet igke en gång att den