Aftonbladet – 16 augusti 1844, sida 1

Hön bar blifvit uppebållen och kunde ick komma förr, är frisk och glad, som då hon lem nade oss? — Ja, sade hen och strök håret tillbaka, knäppt ihop bänderma och såg dyster framför sig, Jc visst kommer hon — isen hurudan? — Store Gud! så har då någon olycka händ milt arma barn, jemrade siz modrer. Har d icke frågat henne? Hvad säger bon? — Hvad hon säger? ja, det är just olyckar att bon ingentifg sger. Dock, der kommer bo — fe hur bedrölvad, liksom hon skulle gå til döden. Hustru, svögerska, söken för Guds skull f veta hvad com händt. Jag hir hvarken rast eler ro Nu var Marie nära huset Modren störtad emot hemne och slöt henne i famnen. — Kära Marie, du bjertans barn, hur är de hved fattas dig? Gå genast och lägg dig; vi skol straxt skicka efter doktorn från staden. — Min goda mor, sade Marie, med låz 1ös jaz fr inte sjuk — endast mycket trött. Vänligt leende räckte hon mostrea handen och lät leda siz till en gräsbänk, der hon ned sjönk maktlös och tillslöt ögoren. — Min skspire förbarma dig! hvad har till dragit ei? ropade Margretha, högt snyftande. — Stilla, stille, syster, bad fru Labring; bä målte sökas snar bjelp, lemna mig allena me enne — jag skall göra allt för att utforska hva om felag henne. o— Ja, svägerska, sade fader Peter, gör dat bi bar barnets bjäfta i edra händer och ni kö tala så, som hvrarken jag eller min gumma förstå Ni har fått det i arf efter er salig man; me) hör, kära svägerska, lofva heppe allt, allt hva