EBES (Insändt.) SAMTAL MELLAN FAR OCH SON. Fadren. Min kära son, du hemma går Och tjenar ännu krappast maten; Det duger ej vid dina år: Statt upp och biif en man i staten! — Sonen. Ni talar sannt, min hulda far, Och kan jag på min heder svara: Jeg derpå tänker alla dar, Men vitx genus fattas bara. Fadren. Åh, intet annat? nå vä!an, Gå, skynda dig att lagen lära, Processa sedan bäst du kan; Och — pengar skördar du och ... ära! Sonen. För detta kall jag fruktan bär, Om mitt och ditt man lätt tar miste, Och sådant missteg vådligt är; Nej, om Ri något annat visste! — Fadren. Så lyssna då till mina ord: Läs blott och tag dia Grad med heder Och vet, att Visheten på jord Trifs bäst i en förgylld katheder! — Sonen. Men om jag, af en slump förstås, En vacker morgon skulle vakna — Och som Professor, då gu nås All maklighet jag måste sakna. Ea timma då hvarenda deg Jag skulle vishet högt predika; Men jag har svaga lungor jag, Och mina krafter kunde svike, Fadren. Nå väl, min son, jag känner nu Det kall, hvartill du skapad blifvit: Blif pre t — och säkert är att du Ej ångra skal det råd jag gifvit. Först svepes svarta kappan kring, Vid halsen fästes hvita kragen, Sex dagar göres — ingenting; Men sedan kommer — hyilodagen! Sonen. Ert råd är godt, min håg är varm; Snart skal min kappa marken röra, En bibel tar jag under arm Och vrider hatten på mitt öra. Så vill med dristigt mod jag gå Att knouffas i den heta striden, Och blir jag icke biskop då — Nog blir jag Stats:åd dock med tiden. Heraud.