Aftonbladet – 14 augusti 1844, sida 1

tröstlös och endast med tiden lärde jag ära ej qvinna, hvilken hvar och en, som kände henne måste högakta. Dock, jag vill meddela er mi lilla lefnadsroman, den skall öfvertyga er, att mit lif haft sina törnen, hvilka ännu icke upphör: att sarga mig. Min mor hade upptagit i sitt hu en flicka, dotter till en fattig bonde; hon va bestämd att uppfostras till en skicklig och duglit tjenstpiga; men detta barns utomordentliga anlag och snille förmådde min mor, att anvisa det er bättre framtida ställning; hon delade mina läro stunder, och jag måste erkänna, att Marie oftas öfverträffade mig i våra studier. — Då vi m bägge vuxit från barndomsåren och Marie dag: ligen blef skönare och älskvärdare, fann jag, då jag miste besöka universitetet i Leyden, af der namrlösa längtan som förtärde mig, att jag bjertligt älskade henne. Förgäfves sökte jag öfvervin na en lidelse, som icke kunde lemna något ho Pp då jag kände min fars högmod och stolthet; men oaktadt al!a förnuftsskäl och alla strider, hvarutur jag aldrig gick segrande, lät jag förleda mig att yppa min kärlek för Marie och var omensktig nog, alt glädja mig, då jag från hennes mun, ander bittra tårar, mottog bekännelsen om hen1es genkärlek. Ja, käraste vän, under bittra tåar, ty Marie kände min far, lika väl som jag jelf; vi hade ingen förboppning, alldeles ingen, tt någonsin blifva lycklige, och likväl förmådde si icke att qvälva en böjelse, som förr eller sedarn måste ådraga oss qvak och lidanden. Huru vår. kärlek blifvit förrådd, har alltid för mig blifit en gåta, men att den ej var en hemlighet ör mina föräldrar utvisade följderna. En dag it min far kalla mig och sade, med en ila dold vilja och i en ton, vid hvilken jag ej var van: )u måste om en timma 1esa; Täpdelshuset Brighon i Lofidon är nödsakadt att inställa sina bealningar, och min agent skrifver, att endast en kyndsam personlig bemedling kan gifva affärerna n bättre vändning; alltså hoppas jag, att du nu