hjerta; men, gode, käre herre, om ni en gång blir sjuk, riktigt dödssjuk, då vill jag visa att jag är tacksam, dag och natt vill jag vaka och bedja. — God natt! sade Brok leeade, — må himlen bevara mig från din tacksamhet! — men gå nu, du kan annars försumma tiden. Och hastigt, som vinden, skyndade Jahn på dörren. Med stora steg gick Brok fram och tillbaka, tog sedån upp hvad som fallit på golivet och yttrade för sig sjelf: — Är jag icke vid min ålder oförbätterlig? alltid förorsakar min häftighet förargelse, har jag icke nu åter derigenom sårat en olycklig? Nu hördes i trappgången en gäll, skarp och trätande qvinnostämma och då och då några ord uti en klar och mild ton, som öfverröstades al den förra. Brok igenkände fru Märthas, bushållerskan, sträfva röst, men icke den andras. Ändtligen aflägsnade sig den brummande. Han hörde någon, som kom med lätta steg småskrattande mot dörrep, som öppnades och Marie, dotter till leverantören för huset, öfverallt kallad den sköne Marie inträdde. Också förtjente bon denna bevämning, Smärt som en lilja, frisk och blomstrande som en majros, syntes hon nu i den prydliga scharlakansröda kjorteln, med det gröna lifvet sammanfäst med skinande silfverspännen och häckten. Sorgfilligt omgaf den ljusa halmbatten de bruna, lysande flitorns, som omskuggade det hulda ansigtet; på den hvita pannan hvilede en engels oskuld, och Jik den Jjusblå hivomelen, helsade den älskliga flickans ögon de sköna, leende ungdomsåren. Hon neg sedesamt och, som det tycktes, med nå;on förlägenbet. — Min herrel jag får hälsa er ifrån min far, sade hör, och bär öfverlemna från honom 1äkningen för sista månaden. — Ivad bar du haft för gräl med fru Mårtha, kära barn? Hon var mycket uppbragt och högljudd. — Det var hon, svarade Marie, och det gör mig bjorligt ondt; men jag kunde icke hindra det. — Hvad ville kon cå? frågade Brök. — Hon var ond för det äggen voro så små; men det kan ingen ändra eller hjolpa, kära herre. — Och då gjorde lilla Marie gyckel med oci