— Håll, barn! Hvad är det för en? ropade den passionerade blomstervännenp. De begge första känner jag, men hur ser den sköna Fredric ut? Det måste vara något alldeles nytt species. — Violett. med gu!a strimmor, svarade Marie med rodnande kinder. — Ab, lilla jungfro, hon kommer till korta med sin blomsterkännedom. — Det är en Cleopatra. — Huru har den Egyptiska drottningen fått ett kristligt karlnamn? Men vänta, lilla Marie, du skall få med dig hem en fullständig tulipankataloz, så att du kan lära känna alla; ty, tro mig, dessa blommor äro de skönaste i skapelsen. Jag sätter dem framför alla andra. Väl sakna de vällukt; men också ba de inga taggar, och de: förekomma mig att påse, som sköna, uppriktiga och irliga menniskor. Ja, ja, kära Moarie, fortfor ban gladt, jag kommer hem till dig en af dagarne,. jag måste sluta ett nytt kontrakt med din far, ty hushållet blir större, också få vi snart bröllop. — Ilvaå? afbröt Marie, gilter sig herr borgmästaren ? — Hvarför icke? svarade Brok; men han är ifrån sådant, det är vårt herr råd, som förmiler sig. — Hvad säger ni, käraste berre? Hr borgmästarens son? Jag måtte inte. förstålter rätt, det är inte möjligt. Nej, nej, utropade hon, och dödsblekhet öfverdrog det sköna ansigtet. — Men, mitt kära barn, det är som jag sagt, yttrade Brok och såg bestört på flickan, som nu häftigt och halft medvetslöst slet den tjocka silkesduken från balsen och ropade med qväfd stämma, under det hon vacklade met dörren: — Gif mig luft. — Store Gud! bjelp mig här ifrån, fort, bort ifrån detta hus. Brok ville tillbakabålla henne, men näsfan med våld slet hon sig lös och sade, under det hon med osäkra steg afligsnade sig: — Nej, jag törs aldrig mer återkomma, aldrig aldrig mer! I sekta snyftning bortdogo dessa ord. Förskräkt ville Brok skynda efter henne; men i detsamma ljöd häftigt ringklockan från borgmästarens rum. Ett ögonblick stod han tvekande; men tjenstepligten segrade och hastigt skyndade han till hu:bondens kabinett. (Facts. följer.) I qi