skrattade åt den gamla frun, hvarigenom hon b!e så uppbragt. — Gyckel? sade Merie allvarsamt; bevare mi; derifrån, det gör jag aldrig, och aldraminst med en så hederlig fru, som menar så väl med sit herrskop. Delta yttrande. kära herre, gör mi; mycket ondt. En sådan orättvisa tillåter sig icke Marie, och det skulle min goda moster 3 driz förlåta, ty hon har strängt förmanat mig, ati alltid vörda och ära ålderdomen. Väl vill jag e neka, att då fru Märtha gått och ej mer kunde sa eller höra det, jag litet småskrattade för mig sjelf, då henres yttrande föreföll mig rågot löjligt — Du är en snäll, förståndig flicka, kära Marie men säg mig, hvem är denna moster, som ge: dig så goda lärdomar? — Känner herrn henre inte? — det är skada Hon är min mors köttsliga syster; men har icke blifvit uppfostrad på landet, uten i staden, och bar lärt så mycket; — likväl har hon förblifvi! rom och enkel, som vi andre. — Och är din moster ännu ogih? frågade har flickan. — Hon är enka, svarade Marie. Henne3z silic man var pastor, och först efter hans död flyttade bon till mina föräldrar och har vårdat mig som tarn, uppfostrat mig, — tek ja, kära herre, p kan ej tro, — och härvid såg hon blygsamt 1er — allt hvad den goda frun har lärt miz — ja kan tala högtyska och fransyska, sy allting och sjunga och spela harpa — ack! moster skulle n höra spela och sjunga! — Kära Marie, du råker riktigt i eld och låga Nå, det kan väl händ2, att jag lärer känna hen ue; jag har länge föresatt mig, att en fång besö ka din hederliga far. Jag har mycket att upp göra med honom: också har man sagt rig, at bo3 er finns så sköna tulipaner. — Ja, det kan jag försikra, kära herre; me i min lilla blomstertäppa skall ni ficna skönare och rarare sorter, än i min fars stora träljård ty jg bar flera, om han inte äger. Dor ä Drottningen af Portugal, den blommar just m så herrligt, eldfärged med svarta flammor, vidar Kejsarinnan af Ryssland, hvit och rosenröd, vidar sade hon, ifrigt fortfarande, den sköra Fredric.