Vi se framför oss ett litet arbete, som från män den af en hop andra i samma riktning författa broschyrer utmärker sig genom en moderat o ganska förneftig stil. Det är således ur den synpunkt värdt att läsas Men det är det äfv ur en annan. Tankarne, som utgöra skriftens i nehåll, kunna indelas i två slag: 4:0 sådane, hvi ka i sig sjelfva äro sanna, men här i boken bli vit begagnade till premisser, hvaraf slutsatser dr gits, de 4er icke kunna följa af prerissern 2:o sådane, som i sig sjelfva ej äro sanne men f den ytlige betraktaren framställa sig i ett vacke Jjus till följe af skrifsättets byfsning, hvilken fö delaktigt sticker af i ett ämne, der man anna blifvit van, att ifrån andra sidan ej läsa annat i det gröfsta ovett och de mest ohöljda sofisme utkastade emot frihetens försvarare ech vette vänner. Ehuru vi således i bokens tankar funn de tvenne nyssnämnde brister vi här i korth påpekat, så är arbetet likväl det bästa, som blifv skrifvet emot Representationsförslaget, och förtj nar derföre att läsas, för att se hvad som i sjel va verket utgör antireformisternes eculmen. Di har också fått sin vederbörliga mention ) i Bie och Den Konstitutionelle. Det mindre sammanhar get i det inre af framställningen har naturligtv: för dessa publicistiska -orgamer icke varit någo stötesten. Vi bedja nu våra läsare följa oss i efterföljand öfversigt, för att finna :om vi haft rätt, eller ickt i vårt omdöme. Under hela början och ett godt stycke :in ibo ken träff.r man satser, visst icke nya, eller p annat sätt frappanta, men dock till en stor de ganska sanna. Tillika hafva de den egenskaper att, då man med oförvillad och enkel sklutkons leder sig till de följder, som de nödvändigt med föra eller innebära, kommer man till ingentin; annat än det föreslagna representativa systemet grundsatser af Allmänna Val, jemte den större öf vervigt inom representationen, som derigenom skul le tilldelås de begge stånd, hvarat Svenska folke egentligen och till så ojemförligt större del består att den nuvarande fördelningen emot dem uteö en eförneklig, en himmelskriande orättvisa. Lå tom oss höra. Redan sid. 1 säger författaren, at representationens väsende (sådant det bör vara nemiigen) består deri, att det utgör liksom er sammandragen bild af hela folket. De elementer som utgöra det sednare i stort, utgöra i småt den förra; hvad som der eger vigt och inflytande bör äfven här ega betydenhet; med ett ord, sam. hället, sådant det bildas af statens röstegande med. borgare, bör vara uttryckt af representationen, på det att felkets verkliga lif må deruti kunna up penbara sig.n Då nu i denna tanke skall ligga en menine, så kan det ingen annan vara, än den, att alla de enskilda beskaffenheter ett visst folk i massa besitter, måste — såsom för. säger, i sam mandragp, d. v. s. genom ombud, som föra talan för hela mängden — få framställa sig på riksdagen eller i representationen; och det allt efter den vidd, form och särskilda skaplynne, hvarje af dem eger. Men just denna oafvisliga fordran är det, som omöjligen kan tillfredsställas genom den närvarande representationen. Våra fyra stånd upptaga icke alla de enskilda beskaffenheter, som finnas i svenska folket; och, hvad värre är, upptaga dem ej efter den olika vidd och betydenhet, hvarje af dem har. Om man således också, efter det lappningssystem, som någre föreslagit, skulle i denuvarande stånden kunna intruga alla de klasser, arter af folk och enskilda elementer, hvilka ännu sakna representationsrätt, så återstode dock den högst vigtiga omständigheten, hvarpå så många ännu synas hafva föga tänkt, nemligen att, om rättvisa i representationsväg skall ega rum, en alldeles olika proportion af röstegande bör finnas, alla de olika klasserna emellan. Således t. ex., då presterne i landet hvarken genom personernes antal, ståndets förmögenhet eller bildning kan sägas itgöra fjerdedelen af hvad inom riket i dessa tre fseenden finnes, så är det en grof orimlighet, en ullkomlhg orättvisa, att de skola besitta en så tor andel af representationen, som en hel fjerdelel. Detsamma gäller om Adeln. Att de några rhundraden haft häfd bärpå, bevisar ingenting nnat, än den välbekanta sattsen, att ganska mycet orätt, ondt och befänet varit till i verlden ch ännu är; likasom det alldeles icke följer, att et onda och förvända bör forffara att eza rum, erföre blott, att det en gång kommit att vara ill (de s. k. historiskes yrkande). Hvad skullel: äl theologen säga, om, då han ville omvända yndaren, :denne skulle svara honom: att emedan an en längre tid syndat, måste han och dermed rtfara, enär han eljest skulle bryta emot den istoriska -kontinuiteten inom sitt väsende; och nedan syndigheten vore så djupt inrotad i hans arelse, kunde det nya tillståndet af bättring, som ligionen af honom fordrade, ej annorlunda an;s, än såsom ett ytligt påfund, någonting i lufn sväfvande, en utopi, en tom abstraktion. Nej! in bör vara en syndig och förderfved menniska, ter han en gång kommit att vara det., Vitro, t religionsläraren alldeles icke skulle åtnöjas ed detta svar, utan tvertom förkasta det såsom idlöst. Och likväl är detta ordagrannt samma ÖA ÅN MM, -MH 0 Ae a Det ifrån konservativa lägret utspridda ryktet om de höga auspicier, hvarunder ifrågavarande skrift skulle hafva blifvit författad, anse vi icke en gång så mycket värdt, som att vederlägga, då vi påminna oss en förut, med ren konseqvens och i så förträff. lig cevftning ckrifvan afhandling Afvar nit annat Ja.