Aftonbladet – 12 augusti 1844, sida 1

alaRdl UHISVUdkdAl ULU LULUABAL, Ale v CC Lau mn LAKR 7 Clara Norra Kyrkogata, återgår från Upsala Tisdagar och Fredagar s. tid. Paketpriset är nedsatt mycket lågt. mm en a a so ostsstsrsmr sens KORRESPONDENS ARTIKEL. Paris d. 20 Juli 1844. (Forts. från Lördagsbl.) Criminophilerna (jag ber om ursäkt, att jag ej på rent språk säger: välskarne af brott; men grecomanien vid ords tillskapande är bär på orten smittosam) — denna pubhk således: bar baft tvenne stora fester: tvenne famösa mordsaker. Den ena var ett fadermord; den andra mord på en man af hans hustru. Bezge rättegångarne hafva haft den utgång, att de hufvudanklagade blifvit frikände; i den förra blef den medsnklagade, som föröfvat mordet, förklarad brottslig, men med mildrande omständigheter,, så att han kommer på lifstid på galererna. Denna förklaring af juryn har blifvit bittert klandrad, helst brottsligen mördat med uppsåt och för att åtkomma penningar; juryns beslut säges hafva tillkommit genom en slags ölverenskommelse, emedan den anklagade, sonen af en bankir, till en del var nära att fällas, då, för att frälsa honom, några ledamöter erbjödo mildrande omständigheter, åt den erkändt brottslige. Att opinionerna i begge rättegångarne varit delade inom juryn, är begripligt; men hvad skall man säga om den offentliga åklagaremakten (le ministöre puplic), som låter häktacoch länge ofta i många månader i svårt fängelse q varhålla personer, mot hvilka skälen äro så svaga, att de, som anklagas på lif och död, ofta förklaras oskyldige i brist på bevisning, ofta ådagalägga positift. sin oskuld? Denna myndighet hos le ministöre: public, och som jemnt missbrukas, är en svår skuggsida af franska lagstiftningen i: brottmål; också ropas på förbättring, men n sådsn sker aldrig fört. Lika fördömdt af allmänna tänkesättet är upprättandet af listor till jurymän och valmän, hvilket fv sker genom prefekternpa (landshöfdingarne). Huru derigenom juryoch deputerade-val kunna ledas efter politiska planer, inser enhvar. Kongl. bibliotheket har fått från Egypten ett arbete, taget utur Moeris förfäders sal. Det är basreliefs af 60 portrötter af: Pharaoner, som, följande på hvarandra i dynästisk ordning, befinnas i två serskilda-kompartimenhter. Om kurage förtjenar belöning, så tillkommer den rättvisligen en här vistande Bulgar, en af de många från Donaus turkiska stränder, som här studerat och förvärfvat liberala ider (dem jag dock vore hyfiken veta huru, de af sina, egare. i hembygden tillämpas.) Den ifrågavarande personen har nemligen författat en fransk tragedi på vers, som efter omdöme af en person som läst, eller kanske rättast ögnat på den, skall vara ostrofflig till versifikation: något, som grammatikan inspirerar. Men plan, tankar och uttryck skola vara ideal af medelmåtta, med stor rikedom af reminiscencer ur kända författare. Och detta snillefoster söker nu författaren få upptaget af teatrar, men röner öfverallt oöfvervinnerligt motstånd. Men ban håller fint i, och trenne omständigheter bereda hönom kanske slutlig framgång: 4:0 ihärdigheten; 2:0 produktens andliga fattigdom, som befriar det från afund; 3:o det egna, att locka folk med bulgarisk författare på fransk scen. Ölfverhufvud går man i Paris långt med menskliga medel, och allt begagnas här som sådant. Ex. gr. mer än en ryktbar författare köper bjelpliga, goda, stundom Tförträffliga arbeten af unga utan namn, hvilka ingen förläggare vågar sig på. Köparen stofferar nu, mer eller mindre, hvad han köpt -och betalt, mest ringa nog, och utger det således med godt samvete för sitt. I en liten kommitt häromdagen uträknades, att det vore fysiskt omöjligt för en viss frejdad auktor att hafva hunnit författa allt hvad verlden erhållit, försedt med bans namn. — Vid teatrarne skrifver man sig in på det sätt, att man delar författare-vinsten antingen med direktören personligen, med någon författare; mäktig nog att (lå stycket under sitt namn gifvet, eller med hvem som helst, som kan åstadkomrmåa. dylikt. resultat. — Pengar göras här af allt, likasom i Sverige, för många år sedan, en lustig busar, som spelat sig fattig, sålde kopparkistorne, som inneslötö förfädrens ben, (Då en person börde detta berättas, utbrast ban: Men hvad gjorde ban då med de dödas ben? Dem svarfvade han raffeltärningar af, svarade berättaren). 9, ) Ett industrielt drag, af förmåga att begagna äfven oturen till fördel, passerade för icke länge sedan. En landsortsman besåg stora expositionen och kom dervid i tal med en mycket hygglig och kunbig person. De höllo länge tillsamman, till dess den nya bekattskapen liksom bortfördes af ett folkstimm.: Eter en stund upptäckte den resande, att hans ur. försvunnit, och drog sig nu till minnes, att hans sällskapare en gång med banden snuddat öfver hans väst, der uret: fannits. Utan hopp att återfå det förlorade, tog ban filosofien till tröst; men alla hans känslor väcktes på nytt dagen derpå, då han på gatan stöter på sin karl. Oörsigtigt tager han fast i honom och: beskyller honom dristigt för stölden; men lyckan gynnade honom, i thy att den andre måste haft skäl att icke inlåta sig i explikationer, som kunnat kanske förnya hans bekantskap med polisen, eller dylikt, Nog af; han föll till bönboken, bad den bestulne för Guds skull icke göra en nödställd familjefader olycklig, bekände att han lemnat uret i pant för 60 francs hyra, men att han skulle återställa det. Egaren fann straxt sin räkning vid att med denna måttliga uppoffeing återfå sitt ur, och ville lösa det. Tjufven följde med honom till sitt uppgifna logie; de ingingo i porten, :men der bad ban att. för att icke väcka uppseende, sjelf få