ej mera, för att Jära sig betänka: hur litet afseende man bör fästa vid b!otta namnet, då ej bakom ordet står en man, eller framlyser återskenet från vingarne på en skön och klar själ. Nir qvällen kom och lade det etheriska, det silfver och purpurvirkade floret öfver berg och dal, liksom i afsigt att förena dem — då drog den sorlande uch orediga massan sin väg; men värden på stället tog icke afsked af sina gäster, utan ban följde dem blott mel en eldblick af bopplöshet och förtviflan. Och omkring den fattige stodo hans haifnakna och hungriga barn med förgråtna ögon; men deras förtroliga smekningar och kyssar kunde icke utplåna ett enda af de många moln, som betäckte fade:ns panna. Han tryckte blott sina älskade till sitt bjerta och lade deras händer till bön, och bad de små, de värnlösa att anförtro sig helt til den evige förbarmaren. q I detsamma redo tvenne ryttare, åtföljde af sina guldbeslagra trälar, den låga byddan förbi. Det var race-menniskan, beledsagad s3f kammarjunkaren — båda stadda på återfärdea till sina gods. Se trashanken och hans affödan, sade kammarjunkaren och pekade på proletärerna. En idylisk tafla ur folklifvet, albröt den fullblodige kallblodgt och skrattade. Derpå vinkade ban ett af barnen till sig, och stannade sin häst. Den framspringande medvarelsen var en qvinna om sexton år; en vild blomma, uppvuxen i fattigdomens stora ödemark, men med virsolen i sina blickar och morgonrodnaden på sina kinder. Hör du, min flicka, hvem är tizgaren der borta?, frågade racemenniskan.