Ty, sisom den timliga lyckan skjuter allt tillbaka ör att ställa:sig främst, och således af egoism få: sin egentliga betydelse, lånar armodet af försa kelsen de hvita dufvovingar, hvilka endast kunn: höja menniskan öfver motgångarna, öfver sig sjelf öfver alla småaktigheter, mot den rosenfärgade sky, bakom hvars genomskinliga förlåt forntiden tempel står upplyst af evighetens morgonstjernor och der visheten böjer sitt knä och gömmer sit strålande anlet för de dödiigas blickar. Förmågan att vara arm på elt rätt sätt, d. v s. att göra fattigdomen till en vän och icke til en fiende; att betrakta den, såsom en pröfning och icke såsom ett straff; ett medel för andeli; utveckling, en uppmaning att hafva de strängast blickarne på oss sjelfva och förakta allt de myckna, som endast tjenar till gödningsämne å fåfingan; med ett ord, att stå höjd öfver silt öde och trjumfera öfver omständigheterna, att var: undergifven utan fezbet, och lusn utan att var likgiltig — se der den största och skönaste be drift, hvarmed menniskan bevisar sin anförvandt skap med det gudomliga. Och så länge den fat tige ej faller ur denna ödmjukhet, så länge be höfver den rike: ej frukta att duka under i der bårda striden med t lfälligheterna; utan ju mer: det stormar, ju mera förtröstansfullt blicka up mot den solfulla himmel, der ansepråkslösheter bar sitt rätts, sitt slutliga hem. Men vi återkomma till det nyssnämnda torpet Under samma timmar, som man på det hög adeliga godset firade konungens namnsdag, hade en talrik och blandad menniskoskara församlai sig under detta rivghetens tak; väl icke så egentligen, för att glädja sig åt dagens betydelse, som