ger, Gotelins-fabril en kan, genom vattnet i Bievreån, åstadkomma på sitt garn. Vid:re funnos en St. Stefasus i dödsstunders bänryckning samt mas sackren i Constantinopel på janitscharerne. Visst tillhör hufvudförtjensten målarne, hvilkas taflo: väfvaren kopierat; men beundran förtjenar äfven dennes arbete, som med så grofva trådar kan återgifva så fint nyanserade teckningar. Vid der fullkomlighet, tapeterna ega, måste de endast bedömas såsom målning, och ega, så väl utförda framför denna det företräde, att de icke bländ: genom sin fernissa. Om St. Stefanus förmår at! ingifva en exalterad känsla, så försätles man a den turkiska scenen i en skakande verklighet icke biott af blod och lik, ty dessa synas som bisaker och på afstånd, utan af sultanens och Hus sein-pascbas figurer, som utgöra det egentliga a hela taflan; dessa ansigten bära det sannaste och mest genomtänkta uttryck af deras sinnesförfattning, vildhet — icke grymhet — jemte själslidande. en sublim förklaring af den blodiga bandlingen som stridde mot begge de handlardes böjelse kanske, men utfördes af politisk nödvändighet. 1 jelfva sultanens krampaktigt knutna hand, äfven som i blicken på hans lejon, ligger något som mar nästan tycker vara nödvändigt hörande till scenen Beauvaiska väfaaderna bestodo i mindre tapeter för andliga ceremonier och kyrkskruder. Dera: trådar voro finare och bidrogo således till bättre effekt på nära Håll. Färgerna voro förmodligen a! mineral, ljusa, men mycket rena, och teckningen nästan lika fin som på Gobelins-arbetena. Af Stvrespostlinet anmärker jag isynnerhet en antik was, ljusblå botten med hvita basrelie!s, som företedde all den fishet på figurerna, den en bildhuggare kuanat gifva. Vidare ett echatul af porslin med en märgd pjeser af samma matiere, ornerade med franska vyer och med porträtter. För öfrigt vaser och allehanda pjeser i mängd, af hvilka jag blott vill ännu nämna ett bord med skifva, bärande, i stora medaljonger franska landskapsstycken. Ty värr äro alla dessa sköna saker så dyra, at! ingen köper dem; och således får man aldrig se dem eljest, utom hos de få personer, som erhålla dem som presenter. Glasmåleriet hade en myckenhet sköna teflor att förete; men deras värde ligger förnämligast i den egenskap, som man nu kommit under fund med att gifva dem, nemligen att göra målningen oförgänglig. Om det är den : medeltiden kända och sedam förlorade methoden. är tvifvelaktigt; men det kan vara likgiltigt, när man ser goda arbeten i sköna färger, som icke förgås. Expositionen var rik på alla stilar; men, för min enskilda del, förekomma mig scener ur bibeln, ur medeltiden och, på sin höjd, från re naissance-perioden, att vara de enda, för hvilka zlasmålning är lämplig. Den meddelar något hemlighetsfullt åt föremålen, det jag icke kan förena med biider, som tillhöra en oss närmare liggande tid. I en stor allegorisk glasmålning, som tillika innefattar inskriptioner, fann jag å nyo uppgifter. att första uppfinningen af ångfartygen är af år 1544 och tillhör B. Degaray. Den blef sedermera aldrig använd ända till vår tid, ehuru, såsom kändt a! Barcellonas stads-d:arium, försöket gjordes och lyckades i bamnen derstädes, samt i kejsar Carl V:s närvaro. (85 (Forts följer.)