berr ryttmästare, att den bättre klassen ej-borde blanda sig med de -sämre?, frågade försmädligt den ännu förtörnade kammatjonkaren spotskt. Det sade jag ej, tvertom;-jag yrkar öppet, ati denna association må ske, ju förr dess bättre. Måtte de bildade blott på. ett rält sdlt närma sg de råa och obemedlade, dd. v. s.icke vid krogdisken eller uti lekstugan — men i skolorna, i Guds hus, i vackra och medborgerliga företag, och uti dem fira den andeliga föreningen. Ni liknar parole dbonneur min favoritförfattare, Rousseau, hvilken ena timmen framkastade sina sambhbällskontrakter, ifrade för en äsdamålsenlig uppfostran, och den andra skickade sina egna barn ti!l hittebarnsbuset, försäkrade matadoren, och log. . Ni kan ej säga mig något mera smickrande, sade folkets vän, och tillade: ,år det ej sant, för menskligbetens förädling har ej nåzon gjort mer än Rousseau? Är det ej på hans naturrätt, på hans stora och rent humana åsigter om rätt och menniskovärde, som våra moderna samhällsreformatörer nu bygga; ehuru vi olyckligtvis dagligen erfara hur svårt det murkna, gamla har att lemna rum åt det friska, upga.n Det är besynnerligt, alt ni vid edra år, herr ryttmästare, kan vara så stor baundrare al ungdomen, liksom hade ni sjelf blifvit barn på nytt, inföll kammarjunkaren. Gilfve Gud att jag det hade. Och hvärför datt) Emedan min tro är: att det föråldrade ej duser till något, och mitt kopp, alt ungdomen skall nela hvad det gamla söndrar och sördrat.p Hvad skall helas?,