Aftonbladet – 8 augusti 1844, sida 2

der aUucicinol, då el UCL val Stlaial I ell samhalle. Men om den yttre Rätten motarbetar, kränker och upphäfver samhällets inre och egentliga rättstillstånd, är det tillfälle inne, då den yttre Rätten nödvändigt måste undergå reform, eller uppreser den oundvikligen förr eller sednare den allmiännpa nationalkänslan och kärleken till verklig rält så emot sig, att den slutligen föranleder till revolution. — Vilja icke innehafvarne af orimliga prerogativer gifva med sig så mycket, tom fordras ör att menskiig rättvisa och sapning i stater Iskola få gälla, så samka de öfver sina hufvuden en förbannelse, hvars verkningar wisserligen icke kugba uteblifva eller afvärjas genom annat än Jatt, som man säger, taga skeden i vackra hand. Svenska folket står ganska nära den oafvändliga frågan, hvad det då kan vara för en besynnerlig rätt, som sätter Adel och Presterskap i stånd, att innehafva hälften af hela representationen, och dermed kunna, bänförd af kärlek till sina blott enskilda ståndsfördelars befrämjande, paralysera hvarje afgörande steg framåt till förbättring inom statens allmänna förbållander? Icke kan denna förderflisa rätt vara grundad i personersas antal, hvilket för Adel och Prester sammanräknadt öfver hela riket ej stiger till en 430:de del affotkmängden. Icke heller är den rimlig eller billig på grund af dessa tvenne stånds förmögenhet, bvilken, jemförd med Böndernes, Borgerskapets och alia ofrälse, icke-presterliga s. k. ståndspersoners samm.nräknade egendom, utgör blott en obetydlig del af det hela. Icke kan den, slutligen, grunda sig på den så ifrist och ofta omtalade omständigheten, att Adel och Prester skola representera bildningen i landet; ty det ir icke sannt, att dessa stånd numera göra det vidare än genom enstaka individer, hvilka inom dem kunna utmärka sig för kunskaper och bumanitet, likasom personer inom de andra stånden, men visserligen icke utgöra hälften af alla bildade menniskor i riket; helst då man, såsom sig bör, tager i b traktande det slags bildning, som i dessa frågor för samhällets väl tarfvas. Adelns och Presterskapets så mycket förordade kultur består för det mesta i ett antal svassan1ie ordasätt, som tjena menskligheten litet nog, och ezentiigen blott afse deras egna fördelar framaför de oprivilegierade klassernas. Adelsoch Prestikoteriernes grunusattser egna sig till underbållandet af hvad man skulle kunna kalla fernissan i samhället: de föra ett fagert språk, roen arbeta egentligen på fortplantandet af förtryck, mörker eller undasntagsrättigheters vidmakthållande. Dellu är hvad den rådande delen af Adeln och Presterskapet kallar bildning; denna vilja de hafva representerad med den oerhörda makten af bällen inom hela representationen; och för denna vilja de, att massan af det öfriga folket skall blöda och dö, om det behöfves. Ty de finna billigt, att folket icke blott skall liga under oket; men äfven förspilla sina bästa krafter, för att upprätthålla detta ok. Massan bör icke blott förtryckas, utan äfven anse för sin heliga skyldighet att uppstödja sjeliva förtrycket. Vill man eftersa i historien, huru det oerhörda och besynnerliga prerogativet för Adel och Prester, att förfoga om hälften af hela folkmakten, uppkommit; så skall man finna, att de tagit sig denna s. k. rätt, e!ler fått den af konungar på det öfriga, stora iolkets bekostnad, men alltid utan någon primitiv rättighet härtill, enär det från början icke varit så. Adelns och Presterskapets alltförstora andel i representationen grundar sig således helt enkelt på ingenting ernat än våld, såsom hvarje sjelltagen rättigbet alltid är. Men nu är det juridiskt gifvet, att ran aldrig genom arf eller besittningskontinuitet (bäfd) kan bekomma bättre rätt, nemligen absolut taget, än de hade, som först besutto godset. Då töljaktligen Adelns och Presterskapets föregångare icke i första hand egde sitt politiska prerogativ anzoriunda, än till följe af våld eller af sjelftagen myndizhet, så kar också den närvarande Adeln, liksom Presterskapet, ej anses innehafva detsamma under någon annan eller bättre egenskap. På denna tråd hänger egentligen hela deras representationsrätt. Skulle det då verkligen, till följe af dessa klassers hårdnackade motstånd emot förnuftiga reformer inträffa, att de öfver sig framkallade någon sådan rörelse, som åter med våld fråntog dem deras alltför stora andel i politisk makt, så hände i sjelfva verket ingenting annat, än hvad Adelns och Presterskapets föregångare sjelfve i en förfluten tid gjort. Vi önska för ingen del denna tändelse, ty samhällets utveckling i lugn och fred är alltid det bästa. Men vi säga blott, hvad incen med historisk kunskap kan neka, att Ade! och Presterskap för sina rättigheters åtkomst hafva så beskaffide antecedentia, att de icke alltför mycket må tala om dessa sina prerogativers helgd, eller beklaga sig öfver oroande symptomer a! missnöje och en retad sinnesstämning bland folket, i fall de alltför oefterrättligt envisas att förneka detta hvad en oförytterlig rättvisa fordrar. RIESDACEN. o— Hos Presteståndet väcktes i gårdagent plenum föjande motioner: Af prosten Osterman: att presterskapet måtte få fritt välja predikotexter eller åtminstone en treårig cyclus af sådana införas. Härmed förenade sig, med nåera modifikationer nreastarnre Sandbera. Säne Riärk