Aftonbladet – 7 augusti 1844, sida 1

glans af kärlekens skäraste idde. Det ser således ut, som det jordiska intresset med sina ständiga lide!ser behöfde ett större svängrum, än det himmelska med sin stilla fröjd; och så torde det ock förhålla sig; emedan då det förra tycks gå ut på att erhålla möjligaste utsträckning, åtnöjer sig det sednare att lefva inom sig sjellt och der bringa allt, bvarmed det kommer i beröring, till gemensamhet och samklang. Månne ej det förhåller sig på samma sält med bådas från hvarandra af lägsna representanter: de högt uppsatte och de lågt förviste ? Utan att afgöra frågan, vilje vi dock påstå: att den som ellvarligt önskar blicka in i de sednares innersta förhållsnden, må först vända ryggen åt höjderna och deras bebyggare, samt göra sig reda för hvad som förstås med dalarnes enfald, och om imellan denna och honom verkligen finnes något samband af varma sympathier. Ty, den som ej med förtroende och rena afsigter mnerstiger till follet, den skall aldrig uppfatta dess ställningar, men kanske svindla och onkomma i någon af de botteslösa afgrunder, som alltid omgilva bycklarens väg. Det ör ej svårt att intränga i andras glädje och sorger, men svårt blir, alt då j smittas af dem. Måhända är det, för att undvika detta nirmare införlifvande, som så måncsa styrelser heldre iakttaga den försigtigheten: all ingenting vilja veta om de sina, för att, på lättaste sättet, undvika all oro för dem. Hur annars skulle man kunha förklara, att en Nero mäktade sjunga glädjevisor för dem han missbandlade, och att en Ludvig XIV:de fick. dö i den öfvertygelsen, att hafva lyckliggjort ett folk — som han ruinerat.