Aftonbladet – 6 augusti 1844, sida 3

och E. Norberg från Westerås län. MUSIK. Svensk Folksång af Herman Sätherberg, Musik c Franz Berwald. — Stockholm, hos Ab Hirsch. — Pris: 8 sk. Bko. Att komponera en folksånz, d. ä. i toner upp lösa de könstor, hvarmed nationen betraktar si regent, är i våra dagar ett svårlöst probem. De var en tid, då den konungsliga värdigheten be traktades såsom en omedelbar emanatioa från de högsta väsendet, då kronan omgafs i folkens ögo af en öfversinnlig, helig glans, och denna vid mo narkens person fåstade nimbus var det, — isyn nerhet om dermed förenades en ridderlig tapper het — som i mera romantiska tidehvari sam mansmälte med idealet i sångarens fantasi och in spirerade honom till enthusiastiska hymner öfvej det krönta föremålet. Men illusionernas tid ä förbi; reflexionen bar trädt i den biinda entbusiasmens, den omtänksamme statsmannen i der ridderlige fantastens ställe. Monarken irrar icke mera omkring på romantiska äfventyr, drager ickt mera till en sflågsen verldsdel, för att med nå gon otrogen sultan bryta en lans till den helig: Jungfruns ära — men såingzmön, denna heliga jungfru, kan icke vända blicken från sina gamle älsklingar; hon sitter ännu på sin luftiga thron och drömmer om kung Arthur och om Richard Lejonhjerta, om Tankred och Armida. Förmåisan att reflektera, att upplösa i begrepp, är frem mande för henne; hon söker blomman endast fö: dess fägring och vällukt, men förstår ej att examinera den och allraminst att draza honing elle vax derur — hon är, med ett ord, utan tvifvel den mest opraktiska bland alla Oiympens dignitärer. ) Man bör således ej förundra sis, om denna nyckfulla dam visat någon betinklighet att hörsamma Hr Berwalds citation vid ifrågavarande tillfälle: Hr Sitherbergs förtröffliga poem, som ligger till gruad för He Berwalds musik, åsyfta n:mligen ej att idealisera, att förguda sitt föremål utan att tolka de förboppningar, nationen fäster vid en regent, som, försmående att omgifva sig med lånadt skimmer, med bedrägliga illusioner, väljer Sanning och Ritt till sina ledstjernor. Visserligen hade Hr Barwald kunnat välja någon annan text, som medrifvit en musikalisk panegy, ik, användbar på hvilket krönt hufvud som helst; detta försmådde han dock, och med rätta, såsom oss synes. Åven hade han, med användande af annan text, kunnat gifva sin sång formen af en solenn hymn, såsom Lully och Hayda gjort: God save the King, hvars melodi säges vara författad af Lully, Ludvig XIV till ära, är egentligen en bön, af en enkel, storartad karakter; man kunde kanske till och med snarare kalla den ett Te Deum i möjligast minsta form; Gott erhalte Franz den Katser, likaså, ehuru mod:fiered af ,Vater Haydne milda, älskvärda sinne, som öfverallt framlyser. Hr Berwald har imedlertid i stället för en sådan, allmännare poetisk form valt en med det speciella fallet mera öfverensstämmande, och något värdigare poem än Hr Sitherbergs hade han ock svårligen kunnat finna. Men det är, såsom vi redan antydt, ren reflexionspoesi, och som sådan ej komponibelt. I.nedlertid bar Hr B., enligt vår tanka, gjort, hvad som i musikaliskt hänseende stod att göra deraf. Musiken, i och för sig sjelf betraktad, har väl ej någon sjelfstäadigt utpräglad karakter, ej någon gendomlig färg, men dock en manlig, allvarlig vållning, och står ingenstädes i motsägelse med orden; och då man betraktar dessa såsom det väsendtliga, och musiken som en lilustration, ett örhöjdt uttryck af dem, så motsvarar det hela visserligen ej olämpligt sitt ändamål såsom folkång, isynnerhet då melodien är så enkel, att älsen den med musikvetenskapena fullkomligt obeonte lätt kan fatta och minnas den: en hufvudsaklig egenskap hos en fo:ksång, den ock Hr 3. företrädesvis tyckes haft i sigte. Den harmoniska behandlingen är, i öfverenstämme!so med det hela, enkel och okoastlad. ången är satt för 3 röster med piano-ackompanemang, ehuru den äfven kan sjungas af En röst vid pianot. Den trestimmiga satsen synes närnast beräknad för mansröster; dock kan äfven len ölversta stämman utföras af en sopran, i vilket fall mellanstämman lämpligast torde böra jungas af en altröst, i öfra oktaven. För öfrigt r denna sång synbarligen beräknad för en stark ör, byarföre dess veckan, då den sjunges i trio ller s0lo, ej blir serdeles stor, och således icke ör användas såsom måttstock vid styckets beömande; änau mera gäller detta om dess upp) Det förstås af sig sjellt, att vi här närmast tala om