Aftonbladet – 6 augusti 1844, sida 2

Conung väl skulle i ett sådant ögonblick kunna ns tänka på, att sammankalla, såsom folkets ombud, le gamla Stånden, eller förklara rikedom och öga embeten vara de vilkor, som förnämligast verättiga till deltagande i representationen. Kunde van väl ens ifrågasätta, att klassval och förmösenhets-gradationer skulle inskränka folkets naturiga rätt, alt välja sina fullmäktige till en konstituerande församling? Visserligen icke, Hen skulle, för att konstituera samhället, säkert välja att underhandla med en församling, som uttryckte olkets allmänna tänkesätt och fordringar, samt senom sitt förtroende hos detsamma kunde försäkra honom sjelf om en andel i samma förtroende, då han handlade i öfverensstämmelse med representanterne. Sådan är ock nu, helt enkelt, Svenska folkets tro och bopp, i fråga om mationalrepreseatationens ombildning. Nationen känner lifligt, att en stor, en förnuftsenlig och sann reform erfordras i samhället. Den väger ej rösträttigheten på guldvigt; den kan aldrig öfvertyga sg, att de splittrande intressen, som uppenbara sig fenom korporationerna, äro mera egnade att uttrycka dess opinion eller ordna dess angelägenheter, än det allmänna intresset af medborgare; och det kärner lika litet misstroende mot adelsmannen, presten, godsegaren eller embetsmanren. för det han är detta, om han i öfrigt anses såsom en kunnig, redlig och vältänkande man, som de! kan förmås att tro, att han är kunnig, redlig och vältänkande, eller lämplig till ombudsmannaskap för folket, blott derföre, att han är adelsman. prest, godsegare eller ermbetsman. Folket vill derföre till ett sådant uppdrag kunna välja obehindradt, efter sin fria öfvertygelse om personlig! värde, om uppriktig välvilji för det allmänna, och om åsigterna i Jandets vigtiga angelägenheter Låt det till valen uppställa sig vid hvarandras sida, den fattize bredvid den rike, den mindre upplyste bredvid den lärde eler statskunnige mannen, den materielt arbetande bredvid industri-idkaren, vetenskapsmannen, domaren, presten m. fl, alla såsom medborgare; och vi skola sc huru ea gemensam anda, en anda af kärlek och tillförsigt till allas välmenta hängifvenhet för fosterlandets bästa skall lifva en hvar, och huru : råga om uppdraget till folkets dyrbaraste förtroende, pröfningen och omdömet skola ledas af genom hvars och ens person!iga intresse och erfarenbet om sitt eget väl, snart vunnen omtanka och försigtighet. Det är från denna öfvertygelse, som vi bemts stöd för den tro, att alla dessa försök till att genom sifferuppställningar bevisa missförbållander i det nya förslaget, emellan de nu varande Ståndens eller andra klassers inbördes röst-rätt i framtiden, vore dessa siffror än riktiga (hvilket icke är möjligt) och icke såsom i de här nämnda arbeten innefattande påtagligen misstag, äro alldeles ändamålslösa. De kunna icke öfve:tyrya någon. som känner och uppfattar betydelsen af den anda. som nu börjat genomgå och lifva nationen, och som redan ifrån så många håll yttrat sig. De kunna bidraga, att befästa eller öka fördomarne och inbilskheten hos de nu privilegierade klasserna, hvilka äro benägne att anse sig för de högste och visaste; men de skola aldrig nedtysto fordringarne af de hundratusendetal medbor;are, hvilkas politiska rättigheter äro onaturligt inskränkta, och som, för att få garantier för egen ch efter kommandes välfärd, vija och yrka: ett på samfälda rättigheter och skyldigheter grundedt ättstillstånd. (46