Aftonbladet – 6 augusti 1844, sida 2

— Aldrig, min moder! j:g är vil ombytlig i min böjelse, men jag förnekar aldrig min ömhetskönsla. Aurora bar räddat mer än min hal va förmögenhet, bon har bibehållit deltagande för mig, då mina vänner ö:vergålvo mig jag friar till henne och hemför henne som rain brud till mitt slott i Bretagne. Min äfventyrsbana i Paris måiste jag i alla fell öfvergifva och hon blir en baroness2, soma mina Bretagnare stola fisna behag i. — Ifall du förr kommit på denna tanka, skulle den kanhända kunnat realiseras, men Aurora Tissot är inom kort fru Barnard. Hennes far önskade att bröllopet skulle försiggå så fort hin slapp ut ur fingelset. H:n ville försäkra sin dotter om stt beskydd och en Hjälp, den hen icke sjelf alltid kan egna henne, så:om man sett af de sista tills lrogelserna. För fyra degar sedsn ingaf hr Tissot sna klagomål emot banken, i morgon skall han fordra Laws bäktande. — Således återstår mig ändå intet! Trots min riddning förblir jag alltid hkt en skeppsbruten, appkastad på öde strand! Iigens hjerta ömmar för mig! — Attar du din moders för intet? Kom och lir kärna det! Låt oss återvända till Bretagne. Da sista bittra minnena af Paris skola: efte hond örsvinna; en ren och skön bild gestaltar sig smås ningom i din själ. Ungdomsdårstapernt:s tid är örbi, mannens allvarligare sträfvande begynner, ch ett hjerta som älskar dig, hver fiaoner du det säkrast: i Paris eller under ditt hemlands himmel? Den unge roanzen uppgaf en suck och betäcke för ett ögonblick sitt ansigte. Dereter uropale hen: — Den qvinn2, mot hvilken jag drefs af min yrinnonde passion, förråder mig, och den högsinsade varelse, som jag älskade, etår vid en annans ida framför altaret! Min mor ... jag följer er ast med blödande hjerta! SLUT.