Aftonbladet – 5 augusti 1844, sida 2

Atonbladets abonnenter i Jandsorten kunde lika väl som de öfriga tidningarnes, hafva ett naturligt anspråk, att då och då blifva uppvaktade med något bref om hvarje2hbanda ställningar och förhållanden i hufvudstaden, och Redaktionen vore visserligen lika villig som skyldig att efterkomma en sådan önskan. För närvarande kan man säga, att den allmänna uppmärksamheten nästan uteslutande konceatrerar sig omkring riksdagen, och satt rikedagen i sin ordning ännu endast är detsamma som representationsfrågan. Hvart man kommer elier vänder sig: i ståndens sessionsrum, på Ridderhustorget, vid kaffekoppen hos konditor Winter midt emot Riddarhuset eller i enskilda sällskaper, så ksn roan vara nästan säker. att samtalet börjar med afhandlande af det bedröfliga reznet och omedelbart derifrån öfvergår till representationsfrågan; och iramsatis persona, hvilka dervid tagas i skärskådande, äro erkebiskopen, presidenten von Hartmansdorff. landshöfdingen frib. Palmstjerna, jemte desse herrars respektive svit i Presteståndet och på Riddarhuset o. s. v. Att i korthet berätta huru opinionerna för dagen gestaltat sig, är för öfrigt ganska litt efter de sista tilldagelserna. Man har nemligen här baft tillfålle att göra samma fakttagelse avgående Riddarhuset, som de flesta kotterier och intressen vanligen förete, der ett visst intresse eller jinflytelsen från ea viss klass är ölvervägande. Ännu några dagar före början af riksdagen var det nemligen så långt kommet med eftergifterna I de ulttrakonservativas organ Breet, att det icke ville förneka allmänna val, och före bönkmansvalet förde: den tonen, att om blott den Hartmansdorff. Palm: stjernska kombinationen segrade, så skulle segren begagnas med största moderstion. Imedlertid dröjde det ej längre, förrän den rådande majoriteten på Riddarhuset, när ledamöterne fått träffas på konferenserra hos hr von Hartmansdorff, bos landshöfdingen frib. Palmstjerna och hos generallöjtnanten! baron Stjereerona, hade så styrkt och stadfästat hvarandra, att till och med excellensen De Geer blef öfvervoterad i frågan om Konstitutionsutskottets bildning, och grefve von Platen samt baron Hugo Hamiltons uteslutande gjordes till ex bufvudsak, hvad Konstitutionsutskottet angick, blott derföre att desse ledamöter, såsom det säges, på tillfrågan icke kunde förmås att ovilkorligt binda sig till förkastande af de samfälda vatens princip. Också hör man öfverallt, att modet på da sista dagarne ansenligt växt hos partiet. Visserligen har Biet för i dag, för att söka något popularisera Hrr von Hartmansdorffs och Rääfs insättande i Konstitutionsutskottet, aftryckt den förres hela representationsförslag med 230 ledamöter, 30 af hvart stånd och 390 af nu orepresenterade ståndspersoner, såsom ett bevis, att han alldeles icke är emot en reform; man kan omöjligen tro, att vederbörande sjelfva skola vara nog blinda för att tro, det detta förslaz kan antagas i något stånd, då Adeln och Presterne skulle hafva 2.-delar i riksförsamlingen och de förre utan tvifvel komme ait bestå huvudsakligen af embetschefer, samt biskonparne skulle vara sielfskrifne bland 30 prester. Den ezentliga meningen kan sålede: svårligen vara någon annan, än att, sedan det närvarande förslaget blifvit förkastadt, antingen genom öfvervigten i ett förstärkt Konstitutionsutskott, då två stånd komma att stadna emot två, nppsöra ett nytt förslag, sådant att Borgareoch Baedestånden omöjligen kunna antaga det, och sålunda få den nuvarande splittringen förlängd för en ännu ohbestämad tid, eler också att sjelfva debatterna om det nya förslaget skola draga ut så länge. att intet förslag kan hinna att göras hvilande till nästa riksdag. Under tiden kunde det byråkratiska partiet hos Adel och Prester få tillfålle att än ea gång visa, att det med vaksamhet och 3nstränening samt medeist fullmakters uppköpande, såsom nu skett, alltid kan disponera utskottsvalen 1 de två stånden och således äfven majoriteten i de förstärkta statsoch konstitutionsutskotten, som utgöra så att säga, de yttersta hju!en i vårt representativa machineri, samt att begagna detta resultat, för att kunna, såsom Minerva häromdagen så naift uttryckte siz. underhandla med tillräcklig styrka, men nb. icke med motpartiet. ty i det afseendet heter det: ingen underhandling. inga eftergifter från byråkratiens sida, utan med regeringen, för att förespegla den nödvändigheten alt kasta sig i ultrakonservatismens armar och adoptera det gamla systemet. Allt detta blir än mera troligt, när man eftertänker, att hr von Hartmansdorff är en man, hvars törst efter maktinfivtelse icke är Jätt att släcka, och som anser sig tjonlig till allt, och att friherre Palmstjerna, om man får tro hvad Minerva an såNnE hanätttadla avma att visst Oförseoladt hraf