återvändt till stället och, genom undersöknicg i trä sket med en afbruten gren, öfvertygat sig, att like ännu låg på botteer. Efter denna bekännelse lå domstolen häkta Gilles, som förnekade hela händelsen i hvilken han, enligt sin slägtings berättelse, skull: hafva spelat en roll. Rätten lät genomsöka det träsk hvari den mördades kronp skul!e ligga, men corpu delicti var försvunnen. Imedlertid förblef D-laland ståndaktigt vid sin utsago, hvars minsta detaljer har bekräftade vid hvarje förbör. Så hade sakerna ståt i flera veckor, och vid assisdomstolens snart börjande sessioner skulle åtminstone Delalande blifvit dömd om icke till alla menniskors förvåning Zoe Mabille hade visat sig lifstefvande. Hon uppgaf såsom an. ledning till sin flykt fruktan för Delalande, som förföljt henne med sina kärleksförklaringar och verk: ligen, den degen, då hon flydde, hade slagit hen ne, så att hon föll omkul, och hotat att mörde henne. Men under det Delalande sprungit hem för att, enligt sitt eget yttrande, bemta en knif hvarmed han skulle sticka Zoe, steg denna upp oct gömde sig så väl, att Delalande icke fick rätt på henne vid sia återkomst. Zoe Mabilie afvaktade qväl lens inbrott cch begaf sig då till en flera mil aflägsen by, hvarest hon genast fick ny tjens, utan at! uppgifva sitt rätta namn eller sin förra vistelseort, emedan hon -fruktade ytterligare förö!jelser af Delalande. Först flera veckor derefter underrättade henne en bekaat, som hon häadelsevis träffade, att man ansåg henne för mördad. Underrättad om den unga Zaes återkomst, lät domstalen hemta henne till S:t Lo der hon blef konfronterad med Delalande, sedan hon bevisat sin identitet. Er kort stund förut hade DeJjalande ordagranat upprepar sina förra bekännelser, och då den, som ban uppgifvit sig hafva mördat, fördes framför honom, blef han ej mindre öfverraskad, än domstolens ledamöter förut blifvit. Det var omöiligt att få ur Detalande ett enda ord till förklaring af denna besynnerliga lögn, som hade kunnat kosta borom sjelf bufvudet. Det kan icke betviflas, att Delalande sjelf var öfvertygad om sin sjelfanklagelses riktighet, så att gåtan synes nästan oupplöslig. Hvad Giles beträffar, så hade haa efter sitt häktande, dels af vrede öfver sin brorsons sanningslösa anklagelse, dels derför, att man, utan afseende på hans gamla vanor, urdandragit honom allt bränvin och tobak, fallit i vansinne, och ehuru ban sedermera kommit till sina sinnen igen, har han, sannolikt för alltid, förlorat helsa och krafter i fängelset.