Aftonbladet – 3 augusti 1844, sida 2

det icke önskade det föreslagna Consistorium. Ett par år derefter förnyade konungen förslaget, men i en något modifierad form, så att flere prester skulle ingå i Consistorium. ÅAfven sålunda förändradt smakade ej förslaget, utan förkastades al! presterskapet. I speisen för motståndet emot den store konungens plan stod förnämligast biskopen i Westerås, den i flere andra hänseenden högt förtjente Johannes Rudbeck, men som tyckes hafva haft svårt att glömma hvad biskoparne varit under katholska tiden. Sådant kunde på 16C0talet mindre förvån2, då reformationen blott låg ett sekel bakom, än att i våra dagar, då öfver 300 år förflutit, sedan Gustaf Wasa anvisade biskoparne deras tillbörliga plats i samhället, se Sveriges erkebiskop uppträda på ett sätt, som påminner om de obändige erkebiskoparne Jöns Bengtsson, Kettil Wase, in. fl. af de ötvermodiga prelater, på hvilka den katholska medeltiden här i Sverige var så rik. Äfven efter konung Gustaf Adolphs död fuliföljde förmyndareregeringen hans tanka, att hålla biskoparne i späkt och lagom genom en öfverrätt, under hvilken de skuile lyda, och som ägde granskningsoch domsrätt öfver deras embetsgöromå!. Motkämpen var äfven nu Jchannes Rudbeck. Han hade utgifvit en bok kallad: De lärdas m. fl. privilegier, hvilka de i ella väl inrättade stater, så annorstädes som i vårt kära fädernes!and, genom Guds nåd och berömliga regenters mildhet, samt genom lång vana, ålnjutit och ännu åtnjutanr, Oo. S V. I denna bok hade han infört flere af de under katholska tiden för presterskapet utfärdade privilegier, men alldeles förbigått Westerås recess, genom hvwilken dessa privilegier sedermera dels blilvit afskaffade, dels betydligt inskränkta. I företalet förmanas regeringen, att ej glömma sin pligt emot kyrkan och presterskapet, så framt den ej ville begå mened och anses för visare än Gud och fromma förfäder,, 0. s v. Då vid riksdagen 4636 åtskilligt förekom i regeringens proposition, som syftade till samma mål, som Consislorium generale, lemnade presterne, efter propositionens uppläsning, rikssalen, utan att, såsom annars alltid varit öfligt, mottaga proposilionen, och utan att hålla något helsningstal till regeringen. Men Axel Oxenstjerna var icke en man att låta skrämma sig af biskopar och prester; han tog den myndige Rudbeck för hufvudet, uppkallade biskoparce och presterne i rådet, och talade der med det allvar och den värdighet, som enstod Gustaf Adolphs vän och Europas störste och dygdigaste statsman. Han undrade att biskopen utgifvit den ifrågavarande boken, och deri infört allehanda prestprivilegier sedan den påfviska tiden, då biskoparne föga aktade sin predikstol, utan gjorde sig till furstar i staten. Biskopen anför alltid påfviska företrädes-rättigheter, och synes mig att han sjelf bafver en dryg flik af S:t Peders kjortel. Icke beskyllar jag honom för att vara papist; men han lägger till påfvedömet den trappa, på hvilken hans efterträdare sedan kunna uppgå. Jag undrar hvar hans vett var, när han denna boken skref. Om författaren vore en skolefux, kunde man derföre stryka huden af honom. Vore det en yngling, kunde man ock saken föga akta; men att en mar, som stigit till höga embeten, skall sin myndighet så missbruka, det finner jag helt underligt, 0. s. v. Saken slöts så, att presterskapet förklarade sitt ogillande af Rudbecks bok, och bad regeringen om nåd för hans förseeise. Rudbeck och presterskopet fingo nu företräde inför rådet, då Axel Oxenstjerna gaf honom en tjenlig föreställning, hvarefter biskopen gjorde ett slags förklaring och afbön, erhöll förlåtelse, tackade rådsherrarne derför, och toz dem alla i hard. Så qväste regeringen på den tiden öfvermodiga prelater. Exemplet är vackert, och väl värdigt at efterföljas af en Svensk Konung, som ej kan vilja att Sven.ka folket skall stå under förmynderskap af herrsklystna biskopar och snikna byråkrater. — Presterskapets inflytande på folket är icke numera sådant, att en Svensk monark, som handlar efter grundsatsen af sanning och rätt, och har fäderneslandets väl till ögnamärke, behöfver i politiskt afseende det ringaste frukta det. Gud och Sverges allmoge, var den store Gustaf Wascs valspråk; och en ädel konung har icke blott allmogen, utan hela Svenska folket på sin sida emot de biskopliga eller högadliga och byråkratiska koterier, som kunna vilja lägga hinder i vägen för hans välvilliga afsigter. Det har lyckats biskoparne och det högre presterskapet, alt i tvenne århundraden streta emot den kontrol, som så väl behöfves på dem, lksom på andra dödlige: dagens bändelser tyckas mana att åter upplaga Gustof Adolphs och Oxensljernas visa tanka, och det skulle ej vara den minsta bland de förtjenster, Konung Oscar, såsom man har skäl att hopp:s, kommer att förvärfva sig af detta land, om han återförde episkopatet till den ställning, som höves dess innehafvare såsom förkunnare af en mild och ödmjuk fridens läre, Med denna står ej tillsammans att utså tvedrigtens frö i nationen, att taga ton af kyrkofurstar, och att emot samhällsförbältringarne kasta i vågskålen sina personliga