Aftonbladet – 2 augusti 1844, sida 2

Lägges härtill behållningen i ötrige bergslager och städer, hvarest handel med tackjern idkas, så kan man uppskatta det lager, som icke kan säljas och absorberas af den inhemska konsumtionen nu för tiden, till 80 å 100,000 SkT. Utan ringaste fara för brist inom landet eller för oskäligt höjda priser, torde således femtio tusen Sk tackjern, eller !;:del å !,,:del af den i sednare åren exporterade stångjernsqvantiteten, kunna till utförsel tillåtas. Hvad åter beträffar tiden, hvarunder en sålunda begränsad tackjernsutförsel må beviljas, så vill det sys nas otvifvelaktigt, att någon bestämd och säker erfarenhet af följderna för hela Svenska jernhandteringen af denva åtgärd icke kan vinnas under en kortare tidsperiod än fem år, hvilken sålunda vore den kortaste, som för första försöket att småningom lossa jernhandteringen från da prohibitiva banden borde bestämmas. Då det är alldeles påtagligt, att i samma mån som utförselstulien för tackjern stipuleras hög, i samma mån minskas möjligheten att af exporträtligheten draga fördel, oeh förfelas det ändamål som sökes, samt utförselstu!l för en produkt, som på den utländska marknaden mäste konkurrera med främmande länders produktion i samma väg, men hvars export man önskar och vill befordra, helst bör alldeles icke påläggas, eller åtminstone bestämmas ytterst låg, våge vi hysa den förmodan, att om dan begränsade qvantitet tackjerp, som medgifves till utförsel, än icke må kunna helt och hållet befrias fråa utgående tullafgiften, med aseende på tackjernets värde, i förhållande till stångjernets och den pu gällande tullen af fyra sk. per Sk stapelstadsvigt för det sednare, icke må fastställas högre än till två sk. per Sk stapelstadsvigt. Slutligen, och för att förebygga alla tvister i afsePode på rättigheten att begagna den ifrågaställda utörselsfriheten, hemställa vi underdånigst, att, med hänsyn till de naturliga och vanligtvis begagnada stapelplatserna inom riket för teckjern, samt bergslagernas läga och olika tillgångar, den qvartitet må bestämmas, som från hvarje stapelort årligen får expor.eras, hvarvid vi föreställe oss nedannämnde propor.ion, såsom den mest rättvisa och billiga, nemligen rån Stockholm 23,000, Götheborg 20,000, G:fle 5 000, summa 50,000 SET tackjernsvigt. Allernådigste Konung! Den underdåniga anhållan, vi pu framställt, eller att under fem år, från och med det innevarande, tilåtelse må medgifvas att årligen exportera femtio tusen Skt tackjern mot högst två sk. per SkT stapelstadsvigt i utförselstull, är stödd på så mycken rättvisa och billighet, saken sedd från hvilken synpunkt som hälst, med undantag af okunnigheters och den gränslösa egennyttans, att vi icke ett ögonblick beville, det ju Eder Kongl. Maj:t, med behjertande af tackjerrstillverkaroes förtviflade ställning i ekonomiskt bänseende, skall derå fåsta nådigt afseende. På denna frågas utgång beror ej mindre dessa näringsidkares väl eller ve, än äfven de tusental personers, som betjena grufior och masugnarne i riket, många andra att förtigs, och det kan icke, ens inför samvetets domstol, försvaras, att en så högst talrik och ihärdigt arbetsam medborgarekla:s skall af en ensidig och sonstlad lagstiftning rent af uppoffras åt bankrutter, nöd och elände. Vi förlite oss således förtröstansullt ill Eder Kongl. Maj:ts nådiga och rättvisa bedömanie af rikets tackjernstillverkares högst olyckliga och oekymmersamma ställning, samt tillförse oss fördenkull nädigt biall, så fort möjligt blifver, till dessa våra underdåniga framställningar. Med djupaste etc. Stockholm d. 25 Juli 4844. Andes Ericsson, riksdagsfullmägtig för Carlskoga ich Lekebergs bergeleger; P. Pehrsson, riksdagsfullmägig för Stora Hjulsjö, Lindes och Ramsberg, Grytrytte och Helleforss samt Nya Kopparbergs bergslaser; Å. Johansson, riksdagsfulmägtig för Philipstads ergslag; Lars J. Boöthius, riksdegsfullmägtig för Sölerberkes, Norrberkes och Grangärdes bergslager; Anlers Jansson, riksdagsfullmägtig för Norbergs bergsag.