Aftonbladet – 31 juli 1844, sida 2

en underdånig adress, tolka för Eders Moj:t de känslor och den sinnesstämning, hvaraf de, såsom folkets representanter, äro lifvade. Vi framföra till E. M. folkets tacksägelse för det E. M., medelst föreläggandet af ett förslag till allmän beväringsskyldighet, beslutit att gå den önskan till mötes, som Ständerna redan förut yttrat; och vi skole nu taga i samvetsgranut öfvervägande huruvida det sätt, hvarpå förslaget sökt att lösa denna vigtiga uppgift, är öfverensstämmande med landets verkliga behof och folkets allmänna önskan. Vi tacka E. M. att Ständernes hemställan om förskott till anläggande af nya hulfvud-landsvägar blifvit bifallen, emedan vi äro öfvertygade, att detta förskott, hvarpå Norra Jutland i synnerhet bar anspråk, och som det i hög grad behöfver, framdelez årligen kommer att anslås till uteslutande användande i denna provins, tilldess ändamålet blifvit uppnådt. Genom det beslut, E. M. fattat, om uppförande af de för allmänna trygghetens vidmakthållande nödvändiga nya och ändamålsenliga straffinstalter, kan man hoppas att se elt länge kändt behof afhulpet, och vi tillåta oss att i detta hänseende uttala vår tacksamhet inför E. M., för det att Ständernes förslag, i afseende på medlens anskaffande dertill, blifvit följdt. Under förra sessionen tilläto sig Ständern2, att ingå till E. M. med en underdånig adress i anledning af den, genom händelserna i hertigdömet Sleswig, hos det Danska folket framkal!ade sinnesstämniog och rörelse, och E. M. har i sitt allernådigste reskript till oss gifvit den försäkran, att allt skall biifva iakttaget, som anses nödigt och tjenligt för upprätthållandet af statens enhet och alla undersåtares rättigheter. Vi äro visserligen fullkomligt öfvertygade om E. Maj:ts landsfaderliga afsigter i delta bänseende; men, allernådigste Konung! vi skulle svika vår pligt emot E, M. och fådernesiandet, om vi icke här frimodigt uttalade, att oaktadt en i hertigdömena på många sätt fortsatt statsupplösande partiverksambet, har det Danska fotket, under den sedermera förflutna tiden, icke allenast förgäfves väntat på hvarje åtgärd från regeringens sida, syftande på den kränkta nationalitetens skydd och den hotade slatsenhetens upprätthållande, utan till och med måst se regeringen vidtaga åtgärder, genom hvi:ka folkets bekymmer för dessa dyrbara egodelar ökats. Derföre har det bekymmer i folkets sinne, som provincialständerne i den ofvannämnda adressen tilläto sig alt skildra för E. M., öfvergått till en lika så djupt känd,som allmän misslämning, och i synnerhet har språkpatentet af den 29 Mars innevarande år framkallat ett levande missnöje och smärta hos hela folket. Visserligen hafva hertigdömena ett rättvist anspråk derpå, att de män, som ställas i spetsen för deras administration, äro sådane, att de af dem kunna hoppas att se sina serskilda intressen behörigen vårdade; men det Danska folket har icke mindre anspråk på, att desse män också ega pröfvad tillgifvenhet för den beståndande statsenheten, och ren och kraftig vilja att motverka statsupplösande sträfvandenp, och att bibehålla alla, så väl Danskar som Tyskar, vid deras naturliga och lika rättigheter. Den allmänna misstämningen hos folket har tyvärr också till en stor del sin rot i andra administrativa förhållanden, och syfta vi här i synhet på finansförvaltningen. Ständerna hafva, alltifrån deras första sammanträde, såsom vi hoppas med grundligbet och öfverbevisande kraft, bebandlat detta vigtiga ärende, och i synnerhet hafva de yrkat på genomgripande besparingar i vissa hufvudsakliga ulgiflsgrenar, såsom i hänseende till de många och stora hofhållningarne, militärslaterne, pensionsväsendet, stalssckrelariatet för gralialet och ået urikes departementet; men under det vi tacksamt erkänna, att en fullständigare offentlighet blifvit införd i finansbestyret, måste viå andra sidan beklag2, att Ständernes bemödanden icke haft den åsyftade verkan med hänseende till besparingar, emedan utgifterne ökats, i stället all minskas. Folket känner sig ej lugnadt derigenom, alt de ökade utgifterna betäckas genom de under serdeles gynnande konjunkturer ökade inkomsterne, emedan detta till en del måste anses för till älligt, och inkomsterne på annat sätt kunde till allmän nytta användas. Och härigenom har det måhända tydligare än genom något annat visat sig, huru föga inflytande Ständernes framställningar ega på den högre förvaltningen, och buru vigtigt det i synnerhet vore att tillfälle gåfves Ständerna till en kraftigare inverkan på finansernes bestyrande. Ständerne hafva derföre med bekymmer erfarit, att E. M. icke funnit anedning att bifalla Ständernas fortsatta anhållan om föreläggande af en finansbudget, beräknad för 2 år; men ännu slörre bedrö velse väcker det hos oss, liksom det skall väcka hos hela nationen, att E. M. icke för närvarande sell sig i stånd alt företaga något för utvecklingen ef Ständer-institutionen, i hvilket hänseende folket fästat så stora förhoppningar vid E. M. regering. Men — denna bedröfvelse är tillika blandad med det hopp, att en Konung med det sinne för folket, som E. M., som sätter det högsta värde på att lyckliggöra det folk, som