Aftonbladet – 29 juli 1844, sida 2

gare annonctcrat sig uti Straff och Straffanstalter, och sednast nu, just genom antagardet och fastställandet af ifrågavarande bok, såsom undervisningsbok för manskapet bevisat visheten af sina anordningar, i tby att densamma sålunda, gerom spridande a! känaedom om soldatens skyldigheter och de dermed korrelatift sammanhängande rättigheterna, uti icke ringare mån förbereder det snarare annalkandet af en bättre tid, då icke ens några prygelstraff mera behöfva finnas) — långt ifrån, säger man, att uti allt detta kunna s2 annat än ett sträfvande att vilja — och ett lyckligt medel att småningom äfven kunna hos armåen väcka den sanna medborgerliga andan, som är kärlek till pligten, — är man snarare böjd för, att med lifvade förhoppningar om de efterlängtade glada tiderna, just uti den lilla bokens manifestation vis början af en Riksdag, som kommer att förhandla framtidens vigtigaste angelägenheter, finna ett ibland de fenomen, hviika lika små, churu matta stjernor, enligt sakens natur, alltid måste föregå gryningen af den fulla solljusa dag, då de så illa noterade prygelstraffen ändtligen en gång måste upphöra, men icke derföre, att de genom maktspråk afskaffas, utan emedan de, såsom ej mera behöfliga, försvinna utur verklighetens praktiska verld och guligea blott qvarstå uti den militäriska nomenclaturen, såsom talande minnesvårdar öfver längst hädangångna seklers råa barbari, som gjorde dem till en sorglig nödvändighet. Och derhän hoppas man, att det en gång skall komma, om och !ångsamt, ty reformer af denna art vilja icke ske brådstörta, utan måste som mograde frukter uppspira ur den allmänza bildningens rot, helst det icke är lika lätt att substituera ett verksamt bestraffaiogssätt, som att afskaffa ett äldre, hvilket, med rättvisa och hof och måtta bandhaft och användt, visar sig, enligt häfderoas cjifaktiga vittnesbörd, icke hafva motverkat mannamod och ära. Hvad ytterligare angår den ofydlighet, hvilken, enligt insändarens tanka, vidlåder ätskilliga paragrafer, så anser man, utur opartisk synpunkt betraktadt, densamma icke böra kunna läggas ifrågavarande lilla skrift, utan sjelfva Krigs-artiklarne, till last. Dock, om äfven det såsom anstötligt och otydligt noterade ordet: tillbörlig betraktas enligt allmänna språkbrukets fordran, kan man deruti icke finna någon otydlighet, emedan hvarje underlydande verkligen bör bevisa sina förmän aktning, ej blott med afseende å sådana personliga egenskaper eller företräden hos dem, som till och med aftvirga honom aktningens högre grad: kärlek, (hvartill dock ingen egentligen kan tvingas, och hvilken derföre ej heller kan kallas (illbörlig) utan, oafsedt alit dett2, aklring blott i och för det embete, den högre plats, de såsom !örmän, hvar i sin grad, inom Kongl. Maj:ts och rikets armåe få bekläda. Att äter uti den antörda 40 8 af Krigs-artiklarne, hbvaruti stadgas, alt soldaten icke får undandraga sig den bjelp, han vid hvarjehanda fall skulle kunna!enr na sin förman, vilja finna något, som kunde tillvägabringa den förres olycka aux bivaux med den sednarcs beqvämlighet, är en (man har skäl att säga) så löjlig sammanställning af tverne med hvarandra ingen gemenskap egande begrepp, att denna argumentation klarligen bevisar insärdarens obekantskap med de gamle, på sin tid vise lagstiftarnes djupa menniskokännedom, som just uti dessa beröringspunkter, hvaruti den underlydande lemnas tillfälle att ställa sig till sin förman, förstodo att inse det rätta medlet, som, utan att det behöfver ske på den fillbörliga aktningens, bekostnad, närmare förenar soldaten och officeren, just genom det hedrande förtroendet å den ena och den beredvilliga hjelpsamheten å den andra sidan; ty intet kraftigare medel gifves till väckande och befästande af det närmare sambandet emellan den lydande och den befallande, än ömsesidiga tjenster, som i märklig mån underlätta utöfningen af hvarderas stundom rätt tunga pligter. Detta vare nog om den lilla boken. Ait ytterligare afband!a prygelstraffets qvarståendt eller afskaffande, såsom bestrsffaingssätt inom armeen anser man för så mycket mera obehöfligt, som denre vigtiga angelågenhet icke lärer undgå behörig upp märksambet, sedan det af Konungen utlofvade nys brottmåls-lagförslaget blifvit antaget. Och i denn: glada förtröstan undviker man så mycket heldre at här offentligt vidröra detta ämne, som sjelfva dess be skaffenhet är af den ömtåliga art, att den mindre bil dade medborgsmannen, hvartill soldaten i allmänhe ännu tyvärr måste räknas, uti de skarpt uppdregns skildringar en fullständig framställnicg bäraf nödvän digt måste påkalla, möjligen lätt kunde finna anled ningar till många förvillande äåsigter, som vilseförde honom vid bedömandet af sin ställning uti armåörn: leder. Slutligen, och med afseende å allt detta, inskränke man sig till detta enda tillkännagivande, att mar kommit att stadna i stor förbindelse hos insändarer till ifrågavarande artikel, om ban, som ifrar för pry gelstraffets afskaffande, velet uppgifva något bestreff ningssätt, som vore möjligt att med fullt motsvarand verkan införas inom armåen, synnerligast hvad dej indelta, i anseende till dess lokala förhållanden, vid kommer. S—d. —LLR . (Insändt.) Några ord rörande utdrag af krigslagarne för