Aftonbladet – 26 juli 1844, sida 3

få enfaldiga och korttärkta menniskor att inbilla sig att deras sanna välfärd i detta lifvet icke är just detsamma, som deras eviga lycksalighet i ettannat. Derigenom inrotar sig naturligt den vantron, det det är något helt olika, att sörja för sitt sanra timliga, än alt sörja för silt sanna eviga väl; och att det är möjligt vårda det ena under det man vårdslösar det ardra, hvarföre mången också har stwapplat på sjelfva jemna vägen och blivit en dålig, usel medborgare i delta lifvet, i förhoppning att blifva en så mycket bättre i det kommande. Ett helt färskt exempel har visat att dylika förvridna läror och meningar understundom endast finna en alltför fruktbar jordmån, hvari de frodas; ty icke längre än sedan Söndagen den 7 dennes såg man i Götbeborgs bamn två eljest segeifärdiga fartyg (Autilope och Sktelefteå), hvilka hade en förträfflig vind, Hgga helt stilla till Måndags morgonen Klockan hal fem, då vinden var dålig, och detta emedan deras kaptener, två herrar Fleetwood, olyckligtvis för dem som befraktat fartygen, voro bekajade med den af oss ofvan vidrörda begreppsörvirriogen, som så orätt fått namn, heder och värdighet af fromhet. Följden af denna kaptenernes falska gudlighet blef också den, att fartygen på Måndagen ej hann längre än till Elfsborg, då andre fartyg, som begagnade den gynnande vinden, vid den tiden troligen redan hunnit öppna sjön. Att den största förlust kan drabba den, som befraktar ett fartyg, som kommenderas af en så helig befälhafvare, är ju mer än tydligt, och vore det! väl om herrar Redare icke såge sig om efter befähafvare för sina fartyg bland flocken af i tid och otid psalmsjungande pietister, eller också, att de vid afslutandet af frakter tillkännagåfve att deras fartyg icke segla på Söndagen. (Sjöm. Kal.)