Gust. Faick, elektor från Försshem; Johannes Johansson från K. Klifva; And. Pettersson för Kjellby församl.; Math. Junggren för Synnerby församling; Magn. Andersson ;. Jonas Elieson ; L. Kihlberg, elektor; O. Sehlander, elektor; Anders Eriksson från Lidsjö och Vättelösa; Jacob Pehrsson; Petter Pettersson från Hendened; Herman Johansson från Huseby; J. Warolin från Härlunda; J. Moberg från Lungnäs, elektor; A. Ekholm, hemmansögare från Kjälby; J. Andersson, elektor från Åsaka; J. Frisk, Larfs församlings elektor; Thorsten Andersson i Medelplana; M. Jonsson; Ol. Nyman, elektor för Göthened och Halmestads socknar; Anders Jonsson; And. Jonsson. eltktor; Job. Broberg från Härnede. — H. Lindqvist, Gust. Jonsson, Sven Jonsson, Jan Andersson, Anders Johansson, Sven Svenson, Oiof Jönsson, Pehr Pettersson, Pehr Pehrsson, — De förberedande valen för tillsättande af Utskottsledämöter äro nu fullbordade i alla riksstånd, på sätt allmänheten finner af de i detta och gårdagens Aftonblad meddelade elektorslistorne; och dessa val lemma rum för ganska allvarliga betraktelser. A ena sidan var det icke obekant, att inom Bondeståndet redan ifrån början rådde en fullkomlig enighet, hvarföre dess lista äfven, utan någon egentlig skiljaktighet uppgjordes i Fredags. Men Borgarceståndets förteckning, hvarvid vi bifogat rösteautalet, visar en nästan lika allmän öfverensstämmelse, och det kan bland annat icke undgå uppmärksamheten, att en till sina åsigter så öppet prononcerad ledamot, som brukspatron Petre, erhållit högsta röstantalet, eller samtlige ledamöternes röster, blott med undantag af sin egen. i Å den andra sidan var det visserligen icke heller oväntadt, att resultatet af Riddarhusets omröstning, efter de bemödanden, som der gjordes, skulle utfalla till de ultrakonservativas seger. När man betänker att denna kammare innesluter hofvet, de fleste landshöfdingar och regementschefer, en mängd af det öfriga högre militärbefälet, jemte presidenter i kollegierna och innehafvare af andra förtroendeembeten, samt besinnar allt hvad ett ämabelt förmansinflytande, budskickningar och öfvertalningsförmåga kunna verka på yngre medlemmar och tjenstemän inom den civila och militära hierarkien, så var det snarare att undra, att den liberala och s.k. liberalt-konservativa fraktionen kunde hinna öfverbufvud till en tredjedel i röstantal inom de flesta bänkmansafdelningarne. Hofvet samt de högre embetsmännen stå på en så afskiljd punkt i samhället och hafva så liten beröring med det allmänna tänkesättet, att de till och med oftast bestrida tillvaron af ett sådant, hvarje gång det skiljer sig från deras eget. Man kan då mindre undra öfver, om en ton af trots emot celler förakt för de öfriga samkällsklassernas fordringar der bilda sig. Den sista glanspunkten i Svenska Adelns historia var 4789 års riksdag, och det sista, döende återskenet deraf det beslut som vid förra riksmötet fattades, att Adelns sjelfskrifvenhet skulle upphöra. Att man redan synes bortglömt detta beslut, var något som med kännedom om ofvan uppräknade omständigheter nästan kunde förutsägas. Mera förvånande är deremot Preste-Ståndets förfarande med silt elektorsval. Icke en skymt af koncession finnes deruti, ty ell namn ibland 18 kan väl icke anses innefatta en sådan. Det ir nästan en öppen krigsförklaring mot Borgareoch Bonde-Stånden, som de högvördige faderne här algifvit; det ser i sanning ut som om den! biskopliga majoriteten hade förgätit, att icke prelater, landshböfdingar och regementsbefäl uteslutande äro det svenska folkets målsmän; att den värande majoriteten af detta folk, öfver hvars) välfärd det skall beslutas, äfven har andra representanter än de löntagande dignitärerne, och tt det nu mer än någonsin vore skäl, att äfven aga vara på ställningen ibland desse repreenlanter. Men de slutsatser hvartill man kommer i anedning af de högvördiges förfarande, blifva än nera alvarsamma, när man läser Herr Erkebiskoens helsningstal till ståndet, som jemväl medlelas i dagens blad. Den stolte prelaten uppräder här genast ifrån riksdagens början såsom n afgjord och häftig partisan; han vill låtali eta hvad en primus inter pares har alt betyda; a! det är icke mer en Luthersk Erkebiskop som alar, det är — så tycker man verkligen vid läsnin-. sen af detta dokument — någon Romersk nuntius, om slungar sin bannbulla mot de kätterska reormerna. Att Hr Erkebiskopen dervid råkat c ipplaga samma valspråk, som salig hofjunkaren : Rosenschötz, medelst begagnande af Horatii be-!r anta vers : non civium ardor prava jubentium tc., är blott en lycklig händelse mera, att illu-:; trera det sätt, på hvilkethan behandlar ett wilande grundlagsförslag, och vi hemställa der emte, om det icke är af pur blygsamhet som Ir of Wingård kallar Biskop Spegel för den örnämste af sina företrädare, och om icke Gustaf rolle, som bjöd spetsen åt sin konung, ärlångt örmer uti hans ögon. E Det är emedlertid icke mera än en rättvisa all lägga, det en ej obetydlig minoritet finnes i rvesteståndet, och alt resultatet måhända till. en TR ES -a Re RA rer