ERKEBISKOPENS HELSNINGSTAL TILL PRESTE. Sar STÅNDET. 7 Älskade bröder och vänner! Vi hafve, såsom GCuristna börves, börjat vårt sammanträde med bön till Gud om nåd och hjelp till våra riksdegsförrättningar. Visdomens och råds, kärlekeas och kraftess ande lede oss i all sacning! Kalelsen är icke längre den åldrige, vördnadsbjudande Kozungens. Det milda, äfven mot de trotsiga af Hans barn, försouliga tilltal, hvarmed den ädle så storsinnadt slöt den sistl. Riksdagen, var Hans svansång till Rikets Stinder. Ovanskliy ära åt snilet, dygderna oeh välgerningarne! Prestes:åndet serskilt hyllar tacksamheten för den aktning, i hvilken den vise höll vår bestämmelse, och för den landsfaderliga vården om våra ange: lägenheter. Arfvingen till: den ärorikes kronor har tidigt velat samla Svenska folkets ombud kring sin tron. Vi hafve svurit Konungen vår trohet; vi skole ock visa denna trohet i det biträde och den rådighet vid riksdagsärenderna Konungen eger att a: oss vänta. Vi böre från början betänka vår ställning. En oro går genom tiden, sedan denna:rubbat sina stöd. Ju mindre mängden :gör sig reda för gina önskningar, desto mera sväfva dessa omkring politiska ämnen, de mest obestämda och ombytliga af alla. Det regelband till Jydnad för Guds och menniskörs ordning, Christendomen ilägger, hafva många aftastat, och derföre irra de, hänförde af sjelfviskhet och obindiga anspråk. laför dem gälla icke andras rättigheter, nen endast deras egna, ofta öfverspända. Samhället är för dem icke längre ett dyrt anförtrodt arfvegods att vårda, tillgodogöra och efterband förbättra, men ett uppgifvet gärde till försök, helst efter fremmanade mönster. Likväl har hvart och ett folk sin egenhet utpreglad i dess historia. Men det folk, som icke aktar denna, afkunnar sin egen dom till förgängelse. Ett statsskick, lösrykt från rötterna i fosterjorden och i går på fri band tillverkadt, har ingen morgondag, än mindre någon framtid. Erfarenheten borde, såsom samvetet, dölja intet, borde lära att icke sky åtankan på förra felsteg och ångern öfver förut begångna synder. Sveriges häfder äro ock rika på varningar, och dagens händelser ställa sig för ögat, slående i sin bikhet med det oss vederfors för icke fullt ett århundrade sedan. Partierna sletos då om makten och gåfvo fäderneslandet till spillo. Frihet var ropet, men förnedring verkligheten. En kraftull Konung gaf nyligen kungligheten sitt illbörkga anseende: och!Hins styrelse har fått sin illande bekräftelse af dem allmänna åajupa sorgen ver hans bortgång, : Sorgen är helig och fridlyrv. från lättsinne och obetänksanmthet; Vår Kong har erbållit ett rikt arf af ära atltupprätthålla, ochs-vi ett lysande minne. af kraft. och vishet. att efterfölja. Det borde således vira möjigt att dämpa. folkyrans ifver. Hvrarje fosterandets sansade vän görs sin skyldighet, Vi bö3 göra vår, såsom prester och vetensk skapsmän, annincens lärare, och vårdare, ieke leklon för tuaden: ombytliga vindkast. ; Den byggnad, vid hvilten vi ära anställde arpelare, höjer sig oafbrutet geaom åldrarna. Afven