Aftonbladet – 23 juli 1844, sida 2

NAGOT LITET AF OCH OM PROFESSOR REUTERDAHL. (Forts. från JE 162.) Om af det föregående ljusligen synes, att hv2rken i det Svenska Bondeståndets skaplynne eller i sjelfva yrket ligger något så afsöndrande från de öfriga sambällsklasserna, att det hinirar deras sammangjutning till ett folk, så har Hr Reuterdahl icke heller varit lyckligare i sin bevisning angående de öfriga Stånden. Se här t. ex. hvad han säger om Adeln: Först heter det: F:ån ålder utbildade sig adeln sur böndernas sköte; och utbildningen fortgick palla tider igenom. Adeln utgjordes dels af de rikaste, de mäktigaste, de insigtsfullaste bönder, dels af män, hvilka för sina lysande egenskaper fingo omgifva Konungen... Antingen kunne vi nu icke läsa innantill, eller också har Hr Reuterdahl bär sjelf framdragit elt bevis, att adeln och hondeståndet, långt ifrån att vara mera afsöndrade från hvarandra, än i andra länder, tvertom till sitt ursprung äro mera beslägtade, än någon sannorstädes. Sedermera heter det: Den Svenska nadelns historia har ganska mycket gemensamt ,med all annan adels, och är lika så vacker som all annan. Om detta är sannt, så bevisar det ju i sin mån, emot Hr R:s påstående, att den Svenska adeln icke står i något serskildt förhållande emot all-annan adel. Vidare: vAlla tider igenom träffas hos den svenska adeln ett upphöjdt, mången gång ett stolt sinne, ett ofegt, någon gång till och med. ett obevekligt och hårdt bjerta, oftast ädla tänkesätt, obycklad och flärdlös gudsfruktan, håg för stora företag, samt dessutom fina, eburu icke alltid inhemska och rena seder, i en viss period af Sveriges historia mycket allvar i lefnad och studier, mycken kärlek till vetenskap och konst, och vi finna allt detta understödt och upprätthållet af en betydlig fast förmögenhet. Härigenom utgjorde adelo från ålder ett slags motsats, man kan gerna säga en motvigt till bönderna. Den föreställde ett högre interesse, en högre kraft, ett högre lif, och den hindrade det lägre från att vara enrådande. Den gaf lätthet och glans och omskiftning åt det tunga, stränga och entoniga landtmannalif, som var Sveriges naturliga. Om den. ännu är allt hvad den varit, eller om den icke någon gång missförstått sin betydelse och låtit sig göras till något, som den icke var ämnad att vara, låtit sig blifva en prydnad, i stället för en verklighet, är något som vi icke här kunna afgöra ; men hvad vi här lätt inse och hvad enhvar måste medgifva är, att allt det goda, som ursprungligen och alla tider igenom funnits hos den svenska adeln, ännu finnes hos en ganska stor mängd af dess medlemmar, hvilka således icke behöfva att blygas för sina: anor; likasom vi tycka oss inse, att det goda hos vår adel är i tillväxt, att den synes aflägsna sig från den flärd i uppfostran, i lefnadssätt och verksamhet, som man väl icke utan allt skäl förebrått densamma, hvarigenom den otvifvelaktigt också aflägsbar sig från det förfall, hvaraf den varit eller kan vara hotad. Och ännu bestämdare veta vi, dels att vår adel sjelf anser sig för någet eget och från det öfriga fölket afskildt, och dels; att denna tanka delas af det öfriga folket. Den urgamla föreställningen om adeligt blod är ingalunda utdöd, ehuru mycket bemödande både adlige och icke adlige gifvit sig att utrota densamma. Och så länge den ännu lefver, kan man icke säga, att adeln är en utdöd storhet, är en form utan innehåll och en kropp utan själ.n