Aftonbladet – 18 juli 1844, sida 3

ligen hennes bröllopskrona vid en brunn i trädgården. Man vet. ej hvad man skall tinka eler göra, tills Hans Nilsson med bruten stämma ber dem taga brunnskroken, och se efter i brunnen, Märtha uppdrages snart kall och liflös. Märtha: hade i kyrkan återsett föremålet för sin rena kärlek, hade hört hans suck och sett i bans öga den blick, som sade benne, att det var bon som brutit. Och nu, då hon såg sig sjelf hafva förbittrat sitt lif, ville hon: ej längre bebålla det. Snart lemnade, af sorg, äfven Märtbas moder denna jord, hvarest svag ömhet och enfaldig godbet ofta måste lida för brist på klokhet. Ensam med sina qval framlefde Hans Nilsson några år. Han blef slutligen missnöjd med sig sjelf .och verlden, och gick blek och utmerglad som en vålnad till sin makas och dotters grafkullar. Vi önske, att hap, innan han lemnade denna verlden, måtte ritt lärt känna sin bestöämmelse. : ; Ingar hade blifvit utkörd från det lilla huset, Hon gick sedan hellre omkring och tiggde, än bon ville lägga bort den gamla vanan att vara orkeslös. 2. Den unge läkaren tänkte ofta på sin olyckliga kärlek, men ej mer på dem nytta ban kunde göra sina medmenniskor. . Hans fader efterlemnade till arf åt honom en landtegendom, hvilken han bebodde. Då en gång en vän förebrådde bonom hans kärlekslösa förhållande emot sitt fädernesland och sina grannar, svarade han: Jag har insenting att värdera samhället för; ej heller har jag några förbindelser till mina grannar. Svårigheterna i landtmannens Jif göra honom ofta materialistisk och beräknande. Det var detta förhållande som, jemte fördomen mot ståndspersoner, af hvilka han dock önskade blifva ärad, sjorde Hans Nilsson till en hård far. Kunskapskällan och societetslifvets njutningar hade, såsom vi nämnt, haft inflytande på Märtha, och hade hon att tacka bildningen för någon sällhet, hade hon ock att acka den för sitt fall,