Aftonbladet – 18 juli 1844, sida 2

dock mera. Kunskapen om de bref de hopsamlade, skulle lugnat Märtha. Då Märtha en afton satt i sin kammare och såg på månan i den annars mörka natten, och hörde på höstvindarne, som lekte med trädens affallna löf, gaf hom sålunda ord åt sin smärta: Ack, om jag visste att du älskade mig, Carl, nu som förr! Jag skulle 2j frukta att gå till dig. Kunde icke presten, enligt våra lagar, förena oss, så skulle jag ändå vara när dig, lefva och dö med dig. Jag vore ju ej vanärad inför den evige, som vet att jag älskar upprigtigt. Hvad gjorde det att menniskorna fördömde mig,j blott Carl ej gjorde det. Men du skrifver icke. — Du skulle ej alltid kunna älskaden enpfaldiga bondflickan?? — Svara mig du måna? — ah, hon döljer sig i de svarta molnen, hon öfvergifver mig, liksom han. — Eller är han död af pesten? Jag vill också dö! är ej denna knif hvass nog? — nej, jag har ej mod att döda mig, jag skulle ju då ej heller komma till min Carl ij Så gaf Märtba ofta Juft åt sina känslor, äfven för Ingar, och rörde stundom den gamla synderskan, som nu, då hon hade fullt opp af mat och dryck, var rätt nöjd med sin verld. — Ja, fastän Ingar ej bade mod att tillstå sin brottslighet, och gå ifrån förbundet med Hans Nilsson, uppbörde hon likväl med sina gamla tröstegrunder om förhoppning. Hon sökte leda flickans tankar till ett giftermål med Pehr Trulsson; men fick det svaret, att hon ej förstod kärleken. Märtha försökte att genom ett gående bud skaffa sig underrättelse; men dermed, blef det ej bättre, än att budbäraren blef i karantän anhållen, och till sin hemort återförpassad. Ån värre var det att Hans Nilsson äfven fått veta om budskickningen. Det enda Märtha med detta sista försök uträttat, var att hafva fått veta, att doktor Brendt lefde, och för benne återstod således det dvalet, att hon var glömd. Sedan Hans Nilsson nu märkt, att han än en gång kunde blifva gäckadi sina förhoppningar, ville han hafva rent spel, och gick in till sin