Aftonbladet – 17 juli 1844, sida 2

Norr om staden Lund är Helgonabacken belä gen. Det är en vacker plantering, tillhörig bi skopen; men också en promenadplats för stads boerna. Här har man vackra allger, vid hvar sidor träden spegla sig i dammarnes blå, elle; en liten plan, prydd af vilda blommor i det grö oa gräset. Här och der står en gräsbelupen jord soffo, än fri, än om väfd med törnrosbuskar och göm af träd, iabjudaade vandraren till hvila och skug. 32 På detta ställe hade de älskande sitt möte hittida en morgon, då doktor Brendt skulie afresa Vi skola åtskiljas, sade Brendt, och hans blå: ögon blickade sorgset på de tårar, som runno ut för Märthas kinder. Han slöt henne till sil bröst, hvari nu stridiga känslor rasade, och fort for: Vill du jag skall blifva qvar?, Nej, Carl, du får ej för min skull förnek hvad du är menskligheten skyldig; — men, 0 du skall dö? Ja, Märtha, jog måste resa, men vill ej dö Jag skall, glad af den möda jag utstår för min likars väl, trösta mig med att i drömmen se dig Och du skall städse erhålla bref från mig, genon inger i huset. Återseendet skall, genom frånva ron, detta offer af kärleken till media envickor blifva ena Jjuf belöning för oss både.n Ja, du skall väl icke kunna glönma mig? — Dör du, så dör jag snart, och vi skola äfven di vara förenadex Jag glömmer dig icke. Men du berde tillåti mig omnämna för Rick vår kärlek. Jag tror e ban är så låg, som menniskor döma om honom Fattigdomen nedslår mången god själ, och vålla alt han ej kan utföra det goda, ham tänker. vir tid bir ej en ringa man hörd, om han är ville verka för det goda.n Ack, Carl, han är ju då också ett noll. Ha ken ej göra något för mig hos en egensinnig far 2j beller något emot mig, då jag ej för honom nå got uppenbarst. Sig mig, när jag kan vänt breft