Aftonbladet – 17 juli 1844, sida 1

RE nn ej T!!STST!5FT5TT;FT-:6C6O :jsätt; men detta var ej enda orsaken till henne Isorgbundenhet. — Hon hade blifvit förälskad. Förliden vinter låg Märthas fader sjuk at nerf feber, och bade kallat den unge doktor Brend till läkare. Märtha och den unge mannen lärd känna hvarandre, de sågo hos hvarandra de ful! komligheter deras själar utvecklade, och älskad hvarandra. Lätt blefvo de bekanta med hjertat ljufva rörelser. Men att de skulle kailt begrund ställningar och förhållanden, det kan blott dei fordra, som icke varit rigtigt kär. Så länge Han Nilsson var sjuk, uppstod ej heller hos de älskan. de någon tanke härpi; de träffades ofta, och di de ej voro tillsammans, tänkte de bott på åter. seendet. Men fadren blef frisk, och de börjadt också finva all de voro på jorden. De märkt att de sällan eler aldrig skulle få se hvarandra om de ej gjorde Ingar i huset till sin förtrogna Nu var anledning till betänkligheter, och nu såg de flera svårigheter för en lycklig förening. D kommo nu i båg den ovija binder bysa för et äktenskap med en ångrockad, (herre). Märth. upptager tu ur sin borm ett bref, som hon i da; af Ingar erbållit från sin C.r!, och läser: vÄlskade Märtha! Du skrifver i ditt sista bre, att du vitl genom soda böcker uppadla ditt förstånd, och sålund: bereda dig till en åt mig värdig maka, Dyra, oskyldiga flickel du eger mer än någoa romanskrifvare kan gifva dig. Ja, Märtha, är min höj at något värde för dig, så hör: )ä 33 ho v der romanerna, d: Pontasiens bocsiverk; låt din oförderfvade natu:liga köpnsia förbiiva sådan den är. Aes, måtie du kuna framdeles, som hitintills, visa mig samma okonstiade tillgifvenhet — ag vore då så lycklig jag kan blifva. Sedan du sal mig ditt hjerta, har jag blifvit en hel anuan nenniska: mina mödor försvinna så lält; jag älskar min Gud, min Märtha och mitt fosterland! ly värr vet jag, att din fruktan är grundad, ansående din fars ovilja att bortgifva dig åt mig.