DEN SKÅNSKA BONDFLICKAN. Det är Söndag och dertill en vacker sommar dag, du är på landet vid V:s lilla kyrka i e sydlig nejd af Skåne. Lärkan sjunger så munter öfver de gulnade sädesfälten, ängsnurpan spela någonstädes derborta i den gröna ängen, hvares blommor gunga för vestanvinden. Klockorna ljuda från helgedomen; Gudstjensten är slut. Från kyrkan utkomma nu ortens bönder. På kyrkogården samtala bekanta, många, hvilka ej sen förra Söndagen seit hvarandra. Arbetsdsgarnes rätta brus, obekantskapen med många och vexlande njutningar, gör, att efter messans slut, dessa enfaldens barn med stor glädje nju!a en fristund, antingen under lek på ängarne eller under förtroligt samtal hos någon af de vid kyrkan boende. Men föremålet för min berättelse, den rika åbodottren Märtha Hans Nil:s, var ej så lycklig som, i allmänhet de andra af heanes stånd. Hon är klädd, liksom de andra åbodöttrarne: ett rödt band är viradt kring dess mörklockiga hufvud, ett nätt svart sidenlif samrmanhålles öfver dess ungdomliga Dionebröst af en silfverkedja med förgyllda klockor; en svart klideskjol, kantad med sidenband, fullåndar klädse!n. Hennes kinder, ej så mycket hvälfda, som hos de andra välmågans barn, äro bleka, hennes mörkbruna ögon blicka så sorgligt. Hoa är ifrån kyrkan i sällskap med en gamraal qvinna, kallad Icgar i huset. Den gaml baren hvit väl stärkt hufvudbonad, klut;, hvilken fladdrar vidt och bredt kring dess åldriga anlete, hvarest djupa fåror synas efter alla slags lidelser; hon anses vara mycket rel och försummar aldrig visa sig värdig detta omdöme Äfven kan jag presentera dig Märtbas fader, ban är i sällskap med pastorn. Den der lilla svartmuskiga mennen, som ailtid ler, när han talar och låter de små ögonen under de buskiga ögonbrynen aldrig stanna länge vid något föremål; han kallas allmänt den inmariga Hans Nilsson. Pastor Räck deremot är