rätter, börjar han sin undersökning om flickans sorgbundenhet, så!unda: Mitt barn, du ser något blek ut, och oroar dermed såväl dina förällrar som mig, din andlige fader, khrö! khröl Du sä ger att intet kroppslidande vidlådar dig, utom då och då någon hufvudvärb, hvilket lär komma deraf att din själ e:betar — khrö! Du ser Också sorgsen ut nu, emot i fjol, då du dansade så gladt omkring på ängarne. Sig Märtha hyad ängslar ditt hjerta?, Mitt hjertar, suckada flickaz, och var färdig att för sin själasörjare anförtro allt; men hon tänkte på hvad men sade om honom, bon trodde alt har blott ville hylla den, so:n egde penningpungen, och lät honom fortfare. Ja, ditt hjerta. Du har väl ej insupit falska gruadsatser af de der länsmansflickorna, som umsås här? Jag umgås endast med mamsell Lina, och hon bar ju varit min lässyster för herr pastorn . . . Men pastorn hade nu slumrat in, hvilket Märtha med nöje märker, och begifver sig upp på sin mmare. — I Märihas lilla vindskammare skulle vi förundras öfver alt, som här vittnar om Märhas smak och ordningssinne. Märtbas fader, astän mycket begärlig efter ezodelar, och stolt ifver sitt eget värde, emottog dock gerna ståndsversoner i sitt bus. Väl var han icke alltid rod af dem, emedan han ej alltid kunde få föra rdet och visa sin öfverlägsenhet, såsom hos sina eronlikar. Men det anses af bönderna der på rten för en stor ära att umgås med, som del iga, söpsta-folk,, och Hsns ville på allt sätt vara rad, så alt i detta fall gaf girigheten något efter. umedlertid bade fördenskull Märtha, alltifrån j arndomen, lärt sig att umgås med bättre bildade tf J s renniskor, och genom sitt medfödda goda förLånd, lätt lärt sig deras seder, ja, äfven känslor ch tänkesätt, och kunde såiedes nu ej mer fina något nöje i sina slägtingars friare umgängesi