Aftonbladet – 15 juli 1844, sida 1

kant. Sedan Mats slutat, utbrast Rask, i det han med venstra pekfingret gaf gamla Bilächer en eftertrycklig näsknäpp: — Jo, jag tackar jag. De der fi karna äro icke af det vanliga sleget, det märker j:g grannut. Förbannadt finurligt tllstälidt imedlertid med den der kistan, och han, som påfenn det sättet stt råna folk, är ingen nyläring i bandtverke, detär tvärsäkert. — Aro de nere i byn hos fånsföraren, du? ? — Neo-ej, högtärade herr befallningsman, de äro här på gården; husbond vilie, att vi skulle köra hit upp gerad. — Nå lika godt, lika godt vilkonen, låt gynnarena komma in. Ni har dem väl bakbuncne, kan jag förstå? — Huru annars, högtärade herr befallninzssmen. — Ja, det är rätt, gå nu efier dem. Mets aflägsnade sig nu och återvände efter få ögonblick, åtföljd af Tewonren och fångarne. Rask spände genast sina gamla bistra ögon forskande i fångarne, för att utröna huruvida de kunde vara några gamla bekanta. Etter få ögonblick sköt han ned glasögonen och satte handen öfver ögonen, för alt bättre se. På en gång utbrast han: — Nå, Gud fördömme mig, är det icke den hvalfisken. Nå så har då fan åter en gång bulpit dis på fri fot. Det är ju icke mera än urvavy 7 veckor sedan jig hörde att länsar sv I KR ändt Lgen lyckits gripa bonom, och nu är han här Ben, det är då alldeles — — — Men hvem är han då, köra pappa? frågade frun. . — Hvem ban är, jo sjelfvaste Muuri Jussi ). ) Föga torde någon Österbottning, åtminstone ingen tillhörande Wasa län, fianas, som icke hört omtalas denna på sin tid så beryktade missdådare. Han var född i Ylistaro kapell ar Storkyro socken och Wasa län och florerade länge och väl, innan han slutligen blef öfverskickad till Carlskrona ankarsmedja, der han slutade sitt blodiga lif. I min barn