Aftonbladet – 15 juli 1844, sida 1

Den kloka gumman hade nu imedlertid nåt sitt mål, ty hon hade lyckats afleda sin man vredenes åska från Mats på sig, och dermed visst hon att det icke hade sig så farligt. Dess utom var gubben, som de fleste häftiga naturer sådan, att då ban en gång rätt fått bulla ut, s var han åter lika god. Äfven vände han sig ni med mild och uppmuatrande uppsyn till Mat och uppmanade honom att nu komma fram me sitt ärende. Uppmuntrad. häraf bugade sig Mat åter utomordentligt djupt och sade: — Jag ber mycket om förlåtelse, högtärad befallningsman, om jag kommer olägligt, racn — — — ÖOiägligt! ja visst fan kommer du oliglig! men säg nu snart hvad du vill mig. — Jo, högtärade herr befallningsman, saken ä i korthet der, att husbond min, Thomas Tewo nen, och jag i natt gripit tvänne skälmar, son ämnade både råna och mörda oss. Vi hafva den här med oss. Här torde vera stället att anmärka, att ma aldrig såg Rasks tjenstenit bättre framlysa, än d det gällde att sätta efter tjuvar, landsstrykar och fridsstörare, och det var med ett sannt vöj han alltid begaf sg ut att efterspana sådana gyn nare. Deremot vände han ofta ryggen till elle: si; åt ett annat håll, då ban märkta någon stac kars fan, som med ske!ande bliek och ett salig leende på läpparne lomrade fram långs landsväsen. För hvarje ord Mats sade, ljusnade således bags uppsyn och då denne slutade, sade han helj nyter och med en liten grinartad mysning på Munnen: — Ja så, hå, hå, min gosse, det var mig en annan sak. Nå berätta mig man då buru ni fick fatt på de der kanaljerna. Mats, som genom den nådens sol, hvartili ba. tallningsmannensffansigte i hast blilvit förvandladt nu fullkomligen återfått både sitt mod och sin talförhet, omtalade nu, nästan lika omständligt som vi gjort det, den händelse, som redan är läsaren be