cerade sig i spisen med en svafvelsticka i hanlen, färdig att vid första tecken taga upp eld; licka s!o3 sig ner på rotgubbens trefot och höll Wahti mellan sina båda ben, för att sålunda hinIra bonom att genom ett otidigt alarm skämma bort panen, och rotgubben — ja sannerligen jag vet bvad han gjorde. Sålunda hade nu hvar och on intagit sin post, beredd att möta dena väntade fienden. En timme, en lång pinsam timma förflöt, under hvilken tystnaden af intet, utom af en rörande syrs-konsert, albröts, men ännu hördes insen a. Redan blef Mats otålig och ämnade, artig som han var, gå den väntade gästen till möLes, då plötsligt tre gälla hvisslingar läto höra sig. Härvid spratt en hvar litet till, men Wahti allra mest. I sin ifver höll han på alt stjelpa omkull både Iicka och trefoten; men den förre knep nu benen tillsamman allt hvad ban förmådde och var fintlig nog, att dra öfver Wahtis hufvud ett par gamla, rotgubben tillhöriga byxor, i hvilka han af en händelse fick tag i mörkret; sålunda hindrade han hvarje otidig verksamhet från hundens sida. Imedlertid hade Mats sakta och försigtigt skjutit undan dörrklinkan och banditen trädde in genom den öppnade dörren. — Sofva de alla? hviskade han. . — Allesamman , svarade Mats knappt hörbart. — Har du kunnat få reda på hvar karlarne sofva? — Jo, något så när; skola vi nu begynna? — Nej, stopp du, inte ännu. Jag har frusit der borta i höladan, som en stackare, och beböfver mig nu en dugtig värmare; ty under hela tiden har jag icke vågat taga mig mer än tre, al fruktan att få för mycket; men nu, då det gäller, kan man nog tåla vid en till, och det skall bli en riktig kronsup; — den skall ge mod, du! ; Härvid framtog han utur pelsfickan en grön, krusig flaska, hvilken han satte till munnen; derefter räckte ban den till Mats och sade, i det han slog honom på axeln: — Se här, kamr... Men orden dogo på hans läppar, ty då han slog den förmodade kamraten på axe!n, märkte han, att denne var minst ett och ett halft qvarter högre, än då ban köp i kistan, och som han