— Allmänheten har bemärkt den ilska, det ursinniga skri, hvarmed de konservativa bladen förfäktat sina påståenden i representationsfrågan. En insändare i tidningen Najaden har, och visst icke utan skäl, trott, alt man äfven ai detta advokaternas åbäkande kunde draga någon slutsats om beskaffenheten af sjelfva sake2, och se här hur han räsonnerar: Hvem har rätt? ,Uti Mobergs engelska språklära finnes en berättelse om en bonde, som hörde tvänne tvista på ett språk han ej förstod. Den uppmöärksamhet han lemnade tvisten, föranlät någon på spe fråga: Nå, hvem har rätt? — Åh, svarade bonden, det ser jag väl: Den der, som så lugnt försvarar sin sak. På den andres öfverdriina åtbörder finner jag, att ban har inga skäl för sig och derför blir han het. — Ungefär så der hafva vi bedömt tvisten i alla tidningar rörande det till grundlagsenlig behandling hvilande Representationsförslaget. — Vi bekänna uppriktigt, att a priori kunna vi ej afgöra hvem som har rätt — ty skäl finnas på båda sidor som väga; men om vi opartiskt, på bondens vis, fästa oss vid åthälvorne, så bekänna vi, att reformvännerne måste hafva RR a TT SR ra Ra KT ne RR RR rn nr TT