— Hör du på du kistpatron: hutudan var er öfverenskommelse, och huru skulle din kamrat komma in här? — Han skuile alls icke komma in, förr än ban sjelf sagt, nemligen i morgon förmiddaz, då han kommer tillbaka från moderkyrkan. — Å but du, det skall du inbilla gamla käringar, du. Jag fågar dig än en gång: huru skulle kamraten din komma in här? svara mig genast och det sannfärdigt, eller skall jag klappa dig på ryggen till dess orden springa ur halsen på dig, din förbannade pyssling, och det så sannt jag heter Thomas Tewo:en — vet du hvad det var? Kistmannen, som redan en gång hört samma betydelsefulla ord, ehuru då ställda till annan person, utså fråa Tewonens läppar, ansåg dem spela samma roll som biixten uader ett starkt åskväder, och emedan hans rygg, genom en ofta förnyad intim beröring med skogens barn, de veka rönsqvistarne, var utomordentligt känslig för hvarje ineiler rättare påtryck, ansåg han rådligast att sanningsenligt upptäcka hela planen. Således började hav: — Om ni lofvar att hvarken nu eller sedan behondia mig bårdt, så skall ni då i Herrans namn få veta alltsammans, efter jag ser att det åndå ieke båtar till något att ljuga eller dölja något iör er. — Det iofvas dig, men kom i håg! sanning skall du fala, eljest vankas det af pertveden. — Nå väl, så hören då! kamraten min är, som ien bär karlen gissade, bär i grannskapet. Ju längre det lede på aftonen, ju närmare skulle han nalkas gården. Sin närvaro för mig skulle han ifva sålunda tillkönza, att han skulle ställa sig rätt under. spisfenstret och der uppgifva tre gälla hvisslingar. Vore ni då alla insomnade, så Jäste jag vackert upp kistan, kröpe aut och öppnade dörren för honom; hvarom icke, så finge har vänta så länge. — Det är bral sale Tewonen. Du Matti po sterar dig nu i farstun, och så snart du hö bvisslinges, öppnar du dörren och släpper ir 3ynnarn; vi sndra hålla öga på den här patronen l Mats varskodde sig nu med en påk af cons dersbla dimensioner och fattade posto i farstur Tewonen slog åter fast kistlocket och satte si derofvanpå beväpnad med en yxa; värdinnan pla