och förkunnar den nedslagae arbetaren: Höir hvad som säges Er; — Jag räds att du är en lat persedel; vi kunna icke lemna er understöd af fattigmedlen; ni förijenar det icke annorstädes; men ni får komma på arbetshuset, om ni så vill; det är bästa stället för er och sådana lättingar, och der skall ni måhända komma till besinning. Nåväl, hvad har nu den stackars mannen att göra, för sig och sin arma familj? Han nödgas gå in på den nedsatta arbetslönen, eller arbetshuset; hvilket farmerna ganska väl vet han icke väljer. Han tvingas sålunda efterhand till att nöja sig med dv alltjemt nedsatta arbetslönerna. Han kan knappast anskaffa bara brödet för hustru och barn. I sin nöd, vid hvarje hungeras kraf, vid hvarje behof, återkallas i hans misne hvad som föregått. Kan någon väl tro, att den lexa han fåit, — att fattigkomitterades föreläsningar, att ordförandens skällsord, lärt honom brodertig kärlek, eller grann-eämja, eller förtroende och tillgifvenhet för sin husbonde? man skulle då bra litet känna menvniskohjertat.. Mannen kan möjligen förblifva en temligen duglig plöjare eller handtlangare; men någonting är imellertid utsådt i hans själ, som måste förr eller senare bära olyckans frugt. I Woodbridges församling, — ett distrikt nära Ipswich der mordbrard icke blifvit överklagad, har Hr Colchester förpaktat 450 acres. Som han har även andra inkomstkällor, behandlar han sitt arbetsfolk väl och med ömhet, och är älskad af dem. Han fortfar med det gamla Suffolks bruket, att låta arbetarne köpa spanumålen af sig till visst pris, utan förändring efter torgprisernas vacklande, äfvensom andra hufvudartiklar. Detta gör, att deras lifsuppehälle icke kostar dem så mycket, som om de skulle köpa för dagen hos hökaren; och det visar sig, att en arbetare der kan på 8 veckor hafva en behållning af ett sterling, sedan haus oundgängligaste behof äro fyllda. För detta öfverskott får han således förskaffa sig hvad bondfolket kallar bod-varot;: the, socker, smör, ljus, såpa, salt, mjölk, m. m., som han icke kän undvara. Det är väl ringa; men det är dock möjligt att dermed nöja sig. Betraktar man åter de trakter der mordbrandsförsöken drifvits, så finner man, att der väl gifves samma arbetslön, som hos den nyssnämnde förpaktaren, elle 9 sh. sterling, 8 rdr 32 sk. rgs i veckan; men af illa förstådd sparsamhet, afdrages för regndag, eller hal regndag, så att ofta arbetaren blott har 6 till 7 shill sterl. i veckan, och ofta har han under hela veckan intet. Hvad skola då de arma menniskorna göra. De vilja heldre svälta än gå på arbetshuset, och de måste ju lefva, antiogen det regnar eller om solen skiner. Men betraktom förhållandet än vidare! 1 Ratlesden, en stor by, tra engelska mil från Stowmarket, hade man nedtvingat veckolönerna till 8 sh. st. intilldess de, efter mordbrandsanläggningarne åter höjdes till 9 sh. I byen bodde 4141 personer; ett antal som var större än för 6 år sedan. Den ende mjölhandlande i minut som der finnes, kan med sin bok intyga, att han nu säljer ända till ett värde af 412 och 43 pund st. hvarje vecka mindre mjöl, än den tiden; och melt konsumtionen är ännu mindre i proportion. Den enda möjliga förklaringen, ty bestämt är antalet nu mindre på dem som hafva råd att göra inköp i större skala, är att folket minskat sin förtäring af. bröd och dricka. Då nyligen försök af en egendomsegare gjordes, att nedsätta veckolönen till 7 sh., så famn man en morgon i hans uthus brännbara ämnen uilagda, men tändstickorna hade lyckligtvis slocknat. Man väntar sig allmänt, att när skörden mognar skola åkerfälten afbrännas. En mängd arbetare äro sysslolösa och 236 åtnjuta fattigunder hål!, ebu:u, enligt hvad allmänt erkännes, ingen enda arbetare begär sådant förr än han är i den yttersta nöd. Man visade mig flera kojor, tillhörande sådana arbetare, som nu åtnjöto 9 sh. i veckan. Jag wil lemna den beskrifning, som gafs mig, öppet och oförstäldt, i flera närboendes närvaro, at qvinnan uti ett visst icke det sämst lottade, af dessa hushåll, Hor sade: John och jag ega tre barn. Vi hafva läng endast haft 8 sh. men få nu 9 sh. st. i veckan. V hafva Gud ske lof brödet; men föga mer. Vi beköfv: 3:, stone (eng. vigt motsvarande 8 marker) mjöl veckan, då min man är i hårdt arbete; de kosta något öfver 7 sh.; 2 uns smör, 2 uns socker, såpa, salt peppar, 4 uns th, 4 Jjus, 4 uns tobak i veckan kosta inalles något öfver 4 sh st. Jag kan således äfven nu, icke tänka på att under bela månader få tillag: åt oss en kötträtt; smör och socker få vi knappas nog smaka på, cch vi måste skynda oss till säng om ljuset skall räcka. Min man betalar 3 st. hyra för vår koja; men kan under bergning och skört förtjena 4 st. utöfver den vanliga veckopenningen. Man såg äfven af detta folkets dåliga kläder, att d ej egde möjlighet till att bespara något på lifsuppe hället, för detta ändamål, och halmbädden utvisade i hop med det usla husgerådet, att de nödgades för saka all lifvets beqvämlighet. Detta folk hade haf tio barn; men alla, utom de tre, hade dödt. Der äldsta fiickan hade börjat gå i skola, på en välgö rande mans bekostnad. Kan man fordra. utropar korrespondenten, at menskliga naturen icke under en sådan behandling skall blifva grym och känslolös? Kan man undra, on arbetaren, uttröttad af ett arbete som fordrar att hai innan dagningen vandrar ur sitt hem och som icke lem