ansåg det för omöjligt, att så på några timmar kunna skjuta upp i växten, helst när man befinver sig uti ett för densamma minst gynnsamt läge, anade han oråd. — Satan, hvem är du? frågade kan, i det han tycktes undan pelsen ämna framtaga något, som troligen kommit att stå till Mats i ett mindre vänskapligt förhållande, än den nyss så broderligt framräckta bränvinsflaskan. — Jo, svarade Mats, med herkulisk styrka, gripande bakifrån bofvens armar, hvilka denne nu lika litet kunde röra, som om de suttit i en skrufklåfva — jo, jag är den, som vill hålla i det ena handtaget af din kista, då den i morgon lyftes på slädan. Jag ämnar bestå dig och din vara fri skjuts i morgon till moderkyrkan, efter du icke hittat på att resa dit i dag. Bofven, som fann sig förrådd, fradgade af raseri, men kunde, trots sina oerhörda ansträngningar, icke slita sig lös, ty Mats senfulla armar höll honom hårdt fängslad. — Tag upp eld derinne, röt Mats med stentorsstämma, så få vi se hurudan fågel vi fångat och öppna någon dörren der, ty han sprattlar som en gers, den här, och ger mig fullt att syssla med. I ett ögonblick var ett pertbloss antändt, Tesvonen öppnade med höjd yxa dörren, och Mats knuffade med triumferande min in sitt byte, som nu undergick allmän mönstring. Vi hafve redan förut nämnt, att den nu gripne banditen var en medelålders man, om fyratiofem år, mera smärt än korpulent och af medelmåttig längd, men, som det tycktes, af en ovanligt stark muskelbyggnad. De ursprungligen manligt stöna dragen buro stämpel af vildhet, blandad med en viss nobless och böghet. Utur de djupt liggande ögonen, hvilka voro öfverskyggade af ett par buskiga, gråsprängda ögonbryn, framblixtrade djerfhet, mod, beslutsamhet och illistighet, och i hela bans väsende låg någonting herrskande och befaliande, som ovilkorligen starkt imponerade på Jem, som med honom kommo: beröring, och med lätthet skulle fysionomisten i honom upptäckt en man af ovanliga egenskeper. Äfven förfelade han icke att å samtliga Tewolafolket göra ett starkt intryck; detta undgick icke hans skarpa öga, och ban beslöt att vända det till sin fördel. — Folk, jag fioner min plan röjd och mit