Denna fråga synes hos en delafståndsrepreser tationen utgöra den egentliga pröfningsgrunden fö alla fosterlandets angelägenheter, och med denna he ock ståndsandan pröivat antagligheten af det n) representationsförslaget. I samma ögonblick de tanksn uppstod, att tillstoppa källan för det verld kända sveaska ståndshatet och sammangjuta de splittrade ständsrepresentationen till en enig oc fosterländsk, upphofvo ståndsandarne sitt skri frå alla fyra väderstrecken oah ropade: bvad vinn jag, och jag, och jag? hvad vinner ståndet? Ii gen frågade: hvad vinner fosterlandet ?, Det kunde deriföre ej heller utebli:va, att n ståndsvänpnerne tvingades, att offentligen diskute sina principer, de också skulle förråda ståndsai dans grofva egennytta och afgjorda fiendtlighet ti en allmän, fosterländsk anda. Da haiva hvaris stad varit så förblindade af sin egennyttiva pris cip, att de icke märkt huru mycket de i allmär na omdömet nedsatt ståndsprincipen, då de idk ligen ropat om hvarandra, hvad vinna vi, hva vinner ståndet?, Ea enda, som ehuru han vili vara förnäm och icke tillböra någondera sida försvarade ståndsväsendet, tyckte att detta ich alltid borde presentera den fula sidan, och fram ställde derföre gråtmildt den frågan: ,hafva stånden aldrig uträttat något godt och nyttigt: Men han gaf sjelf derpå det naiva svaret: jo, c hafva beslutat sitt eget upphäfvande.n Nödvändigbeten att bänföra allt till stånde! egennytta har haft den naturliga följden, att hvar, stånd, då det velat öfvertala eller öfverlista e annat, vädjat till dettas egennytta. Sålunda, ni adelseller prestestånden velat utvidga eller fö svara sina företräden på böndernas och borgar nas bekostnad, har den säkraste taktiken allt verit, att äfven förespegla de sistnämnde för til fället någon fördel, som de hade att vinna ell förlora i och genom bifallet eller afslagåt på förstnämndes begäran. Denna taktik bar ock bli vit med förmån begagnad i representationsfråga Mean borde utan svårighet inse, att ledarne de två, i afseende på representationsrätten priv legierade stånden, presteoch adelsstånden, skul främst taga illa vid sig för en förändring, som r ducerade och, så ati säga, till det sllmänna i drog de respektive korpser, hvarmed cheferna b krigat uch ämnat, vill Gud, framgent bekriga d allmänna. En del rättframsmenniskor föreställ sig väl ock derföre, att representationsförslage fiender inom bemälde stånd skulle stå fram o säga rent ut: Vi prester och adelsmän vilja icl antaga det nya representationsförslaget, emedan icke tycka oss vinna, utan snarare förlora derpi mea de som gjorde sig denna föreställning, kän icke riktigt den högre ståndstaktiken. I borgar och bondestånden yttrade sig ståndsvännerna der rättfram och hänförde frågan till förmåner för sig och sitt stånd; men inom de två s högre stånden -har man mer takt än så. V hände det i de första små skörmytsliogorne, fn a a a a a an a a TR CO