Aftonbladet – 12 juli 1844, sida 2

KANN RA ibsoluta lydnaden, och modren fick således lot att foga sig efter hans vilja. — Redan i skymningen hade Rask flyttat sin lilla koffert hem till modren och ingenting återstod vidare att traosportera från Wörberg, utom hans söndagskappa, hvilken han nu begaf sig att afhemta. Mörkt var det ute och mörkt var det äfven inne i gatbokammaren, då han der inträdde, för ått från den välkända, knoppen borttaga sin kappa. Dörren mellan salen och gatbokammaren stod på-glänt, och just som han var färdig att gå ut, hörde han ett ljud från salen, som hade en frappaot likhet med smällen af en kyss Rask hade oändligen fina hörselorganer och uppfångade med en förundransvärd förmåga isynnerhet sådana ljud. Han stadnade således och spetsade öronen. Pisch! klang det till, så att det echade i salen. Hvad är detta för något, tänkte Rask wid sig sje!f, och drogs ovilkorligen till dörrspringan. Han hörde ett hviskande och tasslande från salen, alterneradt med ljudet af kyssar, och igenkände slutligen i den ena personen rådmans, ja just sjelfvaste rådman Claös Ulrik Woörbergs egen stämma, som smekande sade: Ännu en till söta Erika, bara en, så slipper dul och i detsamma small en lång, innerlig kyss. Rask stod som förstenad och kunde knappt tro sina egna öron. Han va: icke änna mera än 48 år gammal och trodde derföre alla menniskor om godt. Huru var det väl möjligt att en man, som i det allmänna passerade för from och dygdig, som på förmiddagen med den oblidkeligaste stränghet skiljt en yngling från sitt bus, för det ban vågat kasta några vänliga biickar på en ung flicka — huru var det möjligt att han, rådman Wörberg, make och far. kunde handla så?! så frågade ban sig sjelf ochb kunde knappt tro att skrymteriet kunde drifvas till en sådan höjd. Men nu gick på en gång ett klart Jjusupp för honom. Det var icke känslan för dygd och moralit, som förmådde rådman att förafskeda Rask, det var egoism, lig beräkning,