Aftonbladet – 12 juli 1844, sida 1

kunde icke önska något bättre, och så stod Anders Gustaf i rådman Wörbergs bod tvenne veckor efter det han från pedagogien blifvit utexaminerad. Med denna sin nya befattning var Rask icke så belåten, som hans mör; men hans vilja kom naturligtvis icke i fråga. Hans Vfliga själ kunde icke finna sig vid, att från morgon till afton stå som ett får i kättan, — såsom han sjelf behagade uttrycka sig — bakom boddisken och minutera ut socker för 2 sk.; kaffe för 6 styfver, snus för 3 styfver o. 8. v. åt stadsmadammerna, likasom tobåk alnoch: skålpundtals åt bönderna: Med vinterns ankomst började han dock finna yrket trefligare; ty då fick han bvar dag, sittande grensle öfver en tjärtuona, göra en och par utfårder Med tjärofinnarpen nertill tjärbofvet, upplagsplatsen för tjärtunnöorne; sådänt var mera i hans smak! Så förflöto imedlertitl. under enahanda bestyr tvenpe år, under hvilka han ofta fick: allvarliga moralkalkor af rådman, snäsor: och snubbör af från och oskäligt smörj af den äldre bodpojkenp, eljest bokhållären kallad: Efter denna tids förlopp uppstod:en förändring 1 minmisteren, hvarigenom Anders Gustaf avancerade till förste :bokbållare, d. v..s ban gjorde upp ligvid med ,tjärufionsroe,, slog uti bränvin åt dem, mätte ut salt och passade: på boden genom glasruten, då pojken var ner till tjärhofvet med fianarme. Knapt ett år hade Anders Gustaf beklädt denffå sin nya värdighet, då det begaf sig, att rådman Wörberg råkade få till innejungfru (ett slags kammarjungfru) en mycket täck och päpen tärna. Vi hafva redar nämnt, att Rask var en liflig själ och så begaf det sig likaså, att han icke med likgiltighet kunde se den ung2 mön, utan började att slå för henne, lik