Aftonbladet – 10 juli 1844, sida 3

— Ett brottmål af mer än vanligt ohygglig 8lart lärer snart förekomma vid assisdomstolen i Paris. IT Vid ransakningen har blifvit upplyst, att den ene af Idee anklagade, Eduard Donon-Cadot, en 19-årig ynging, sökt öfvertala den andre, Reusselot, att mörda 1 Cadots fader, en rik och ansedd bankir i Pontoise, I mot undfående af 400,000 francs; att Rousselot i I början nekat, helst den äldre Donon-Cadot varit hans välgörare, men efter tre månader, dels i följd af den I nedrige sonens öfvertalningsförmåga, dels af. penningetHlystnad, samtyckt att verkställa mordet; att Cadot, Isom befann sig i huset då Rousselot kom ut ur sitt larbetsrum, der mordet skett, kallt och likgiltigt fråIgat honom: Nå, är gubben borta? och, då Rousselot lemnat huset, inträdt i det rum, der den mördaI des lik låg, hvars hufvud var krossadt, så att det var Toigenkänneligt, och strödt aska och sand öfver blodfläckarna; samt att han några dagar derefter visat sig på teatern i sällskap med sin faders mätress, med hvilken han underhållit, en kärlekshandel. Den anIklagade försvaras af två advokater, som räknas till de Iskickligaste i Paris. ,(,Y — BOonAPARTE KÄR. Då Bonaparte vari Toulon, kom han en dag till en af sina vänner, nuvarande general M, hvilken berättar denra anekdot, och sade Itill honom utan all inledning: Jag är förälskad, i högsta grad kär i en flicka bakom vallen. Hon har ingenting annat än sin utomordentliga skönhet. Hon är från Florens och bon besvarar min kärlek som en läkta Italienska; men hon har en mor, och denna vill ej höra talas om vår kärlek, utan söker vakta sin dotter för alla faror. För några dagar sedan sade flickans mor till mig: Bonaparte, jag vet att Ni älskar Naddi, och jag ber Er derföre att antingen urdfly henne eller svärja vid ert svärd, att Ni ej vill förleda henne att göra något felsteg. Jag har. svurit flickans fader att sörja för hennes väl, och, om Ni ej håller Er ed, så vet, att jag förstår föra en dolk.v Jag svorb, fortfor Bonaparte, och sedan den stunden har jag ej vågat se Naddis englaansigte, icke röra hennes hand. O! jag är olycklig! Att gifta mig med flickan kan jag ej; ett giftermål af kärlek kan evdast göra den man lycklig som ej beherrskas af äregirighet, ty ett giftermål stänger vägen till ära på den militä:iska banan., Några dagar derefter, berättar generalen, erhöll jag ett nära nog oläsligt bref från Bonaparte. Han bad mig besöka honom, ty han var sjuk, och jag infann mig genast. — Han satt framför ett bord, hvarå stod en kaffekanna, ur hvilken han hvarje fjerdedels timma hällde i en stor kopp, utan att akta derpå att kaffet ökade hans feber. Efter en stunds tystnad kom han på kapitlet om sin kärlek, och han berättade: I går gick jag till enkan; hon var ej hemma, men Naddi, den sköna Naddi väntade mig. Länge höll jag mig på vakt och besvarade hennes smekningar med köld, till dess hon började gråta och göra mig förebråelser. Jag sökte att lugna henne och ingifva henne tröst, men då blef faran större. Naddi gret i mina armar, under det jag, utån att rätt veta hvad, lofvade henne allt möjligt. Då slet Naddi sig plötsligen ur mina armar, fattade mitt svärd och ropade till mig: Svär att Du vill genom kyrkans band stadfästa vår förening ! En rysning lopp öfver mig; jag hade den lyckan att vara en hederlig karl och derföre sade jag henne rent ut att jag ej kunde gifta mig. Men då qvinnan älskar, aktar hon på intet. Trots min vägran var Naddi så öm och smekande, att jag måste fly henne. Några steg från huset mötte jag Naddis mor, och jag berättade henne hvad som förefallit. Hon tackade mig, men bad mig inställa mina besök. Hnru gerna skulle jag ej nu vilja resa tillbaka till Fiorens, tillade hon, men jag har ej dertill tillgångar. Om Ni vill visa mig er vänskap oeb aktning, svarade jag; så mottag af mig penningar till resan, och tänk någon gång på mig. Hon tryckte min hand och jag gaf henne så mycket som motsvarande min lön. ett helt .qvartal. Jag håde lånt penningarne, och Gud vet när jag kan betala dem. Månens år derefter; berättar generalen, då Bonaparte satt på thronen som Kejsare, erinrade jag honom Naddi. Han drog en tung suck och sade; Jag älskade henne så innerligt; — men hvad ville jag göra? Jag var då — Löjtnant. — EN OVANLIG Häst. För omkring ett halft år sedan berättades i flera utländska tidningar, att en cirkassisk furste i Warschau gifvit sin öfverste en örfil och sedan gripit till flykten, åtföljd af en nära slägting och en tjenare. Då flyktingarne redo förbi den första kossack-piketen, sågo de, att 6—8 man kastade sig upp på hästarne, för att förfölja dem. Efter en ridt af nära sju mil, som ti!lryggalades på några timmar, kommo kossackerne till en annan piket, der de stannade, medan de, som voro posterade der, fortsatte förföljelsen. De nya hästarne minskade så mycket Cirkassernes försprång, att de slutligen kommo dem helt nära. Vid den tredje piketen, sedan äter nära sju mil voro tillryggalagda, ombyttes hästarne ånyo, ock förföljarne kommo de förföljda allt närmare, men de cirkassiska bhästarne tillryggalade den 20 mil långa vägen från Warschau till preussiska gränsstaden Strassburg på 412 timmar, och kommol först här i strid med kossackerne. Flyktingens begge följeslagare blefvo nedskjutna utanför staden; men fursten sjelf kom in i staden, der striden fortsattes på torget. Härifrån fördrefvos kossackerne likväl af invänarne, för det de med vapen i hand öfverskridit gränsen, och flyktingen var räddad. Man bjöd honom . genast 2000 Räår Bko för den ovanliga hästen, men. han ville icke göra sig af med den för något oris. — Han har i denna månad kommit till Danzig, och en af denna stadens tidningar beskrifver hästen såsom en liten smärt skimmel. HANDELS-UNDERRÄTTELSER: ! Stockho!m den 9 Juli 1844. Prie-Kurant för parti-handel. Hölka Rgds Rår B. Rdr 8. Anis, Alicanter . .-oco oo oo . pr Skalp:d — 24 å — 99 seck, Kron, . so cs oc . . Tunna 46: 24.