Aftonbladet – 10 juli 1844, sida 1

Hr grefven är dessutom, så snart det blir fråga om att bedöma det nu i det allmänna sig rörande folk-elementet totalt oförmögen af en endå förvuftig tanke, utan han tumlar omkring ifrån den ena betisen till den andra som ena drucken eller rent af från sina sinnen kommen menniska, och herr generalen bar cj, ehuru efter mångårig praktik hunnit bringa i sitt våld så mycken diplomatisk takt, att då den högvälborna bloden jäser och då herr grefven rätt gripes af saknad efier den beklagligen altför hastigt för aristokratien försvunna frihelstidenp, att han dä är i stånd att kunna nöja sig med att bara kasta det honom misshagliga uf genom fönstrets, nej, han drömmer straxt om uppror och borgarekrig, och i silt öfverretade tillstånd förklarar han landet nära nog i krigstillstånd samt vill, med glaset i hand, försäkra sig om truppernes trohet, för att kunna i öppen fejd med kanoner, i stället för i öppen diskussion med förnuftsg under, afgöra, hvad som bör och skall afgöras. Hvad ändå den Michael Cervantes var en stor skriftstälare, och hvad hans Don Quitotte bekrigaude väderqvarnar, dem han böll för jettar, är och förblifver en urtyp, som i alla tider och länder aldrig skall sakpa mottyper trogna som vore de stereotyperade öfver den odödligt mästerliga urtypen! Som gammal aristokrat och ett totalt obändigt lynne, hvilket förr eller sednare skall göra herr grefven till föremål för ovilja äfven bland de få, som nu öfverskyla med honom, hvarken kunde eller borde man vänta annat än dylikt, som det ofvan anförda yttrandet cch beteendet. — Men herr generalen företräder här på stället Konungens person, och, från denna sidan sedt, finnes knappt uttryck för den barm, man måste känna deröfver, att en person på en sådan plats kan offentligen våga framstå och yttrå misstroende till den kärlek, hvarmed folket nu omfattar både Konung och Konungabus. Ty, hvad omen än kan beskylla det Svenska folket för, men icke kan man med något skäl säga, att det ju icke bäde hop-. pas på och älskar sina regenter i det alldra längsta, ja mången gång allt för länge och allt försmycket. Men, herr grefve och landshöfding! tagSvergesbistoria i hand, och se till, om ni kan säga detsamftaa om Sverges aristokrati, hvilken mera än en, gång förr burit blodig hand på våra konungar? Se till, då ni nästa gång besöker Sverges Riddarhus, om ni ej kån upptäcka mera än en både adelig och greflig vapensköld, som är fläckad af Svenskt konungsblod; och var i öfrigt försäkrad, att Oscar ej beböfvyer något artilleriregemente, för att upprätthålla den iöre freden. Men det fiones en Kast inom landet, som deremot väl kunde behöfva krypa bakom kanonerna,:om nägot olycksfall sådant som det, hvilket drabbade Carl August, skulle drabba någon inom konungehuset! Ar herr grefven kanske stundom besvärad af anirgar?! Men för att fatta oss kort, och för att uttrycka den mening, som til! folje af denna händelse gjort sig gällande äfven bland herr grefvens fordre hofmän, få vi förklara, att nu mera allmänna meningen härstädes antager herr grefven och Jandshö!dingen såsom platt intet dugande på den piats han bekläder, och det skall sannerligen icke behöfvas mångd liknande historier förr än man på petitionsväg skall söka blifva herr grefeen och landshöfdingen gvilt; ty oviljan öfver denna händelsa är allmän och djupt rotad och man skall ej så lätt glömma, att herr grefven tyckes med all flit blunda för de tecken till kärlek för Konungen, som bär visa sig vid ala tillfällen och synnerligast visade sig på Konungens jödelsedag, hvilken i hvar och hvarannan familj firades såsom en familjehögtid. Eller såg herr greven icke der; dagen glädjen på alla ansigtea och flaggor på hvart ecda fartyg, hvarenda flaggstång. Dit vissa är, att här väl sällan om icke aldrig någon kunglig födelsedag blilvit så allmänt firad., Oss synes, att Handeltidnirgen ohär tagit den ifrågavarande ssken nog hett. Under sådane förhållanden, som nu, synes det oss snara:e utgöra en bonne fortune, att ibland motståndarne till nationens sak finnas några, som så der ridderukgt framstå och tala rent språk; och derföre äro i våra ögon sådane ledamöter, som t ex. Hr grefve Löwenhjelm, kammarjunkeren Rääf och nägra andra, ovärderiiga. ; SPECIES FACTI Under den utförliga titelu al: Species Facti uli det stora Representationsmålet, eller försök till besvarande af frågan: nöfverensstämmer det Nya Vallagsförslaget med de grundsatser, som böra takttagas vid en på Allmänna Vel hvilande Bepresentationsförändring ? bar i dessa dagar en liten brochyr blitvit i publiken utsläppt; til ursprunget visande sig vara från någon af de mindre lyckliga fraktionerna på riddarhuset vid sista riksdag. I hvad anda den är hållen; begriper man lätt, då man ölverallt på dess-sidor ser Ciutiokerfrån de ståndsbröders yttranden, som voro emot Rep :eseutationsförslaget. Utom detta stöd, åbercpar förfaltarev, till försvår för Sima åsigier, jemväl Chineserpe i allmänhet, mcn isynnerhet fi:0:ofen Conuceius. Hvad brochyrens utgifvande i denna stund är beräknad på, finner man utan svårigbet. Fsere uppenbara felaktigheter i uppgifterne, af författaren begångna uppsåtligen, eiler ej, göra det hu!vudlösa utfallet mot reformens. sak temligen oskadligt. Vi skola imedlertid anmärka några af de gröfsta bockarne. I ingressen anför fört, såsom bestäosmande prineip, den vackra läran: wtt icke hvarje medlem af ett samhälle, såsom blott sådan, kan bafva någon rätt, att i dess lagstiftande församling deltaga, utan såvida Sambället sjelf, källan till alla politiska rättigheter, tillerkänt eller tillerkänner honom dem. (sid. 2) Man ser, att förf. nekar Personiobetsprincipen och icke tillerkänner Menniskan, såsom sådan, representativ rätt. Men — låt höra! Samhället sjel, källan till alla politiska rättigheter, kan, såsom vi nyss läst, gifva dem åt individen, Hvad är nu: Samhället sjelf? Iogenting annat än DR I SA ee Kr